Jag har ägnat dagar åt att sortera, rensa, kasta och lämna bort. Gamla dagböcker, brev och foton har dykt upp och jag har bläddrat lite förstrött innan jag kastat dem. Osentimentalt. De flesta hade nog satt sig ner och läst, skrattat igenkännande, kanske gråtit. Blivit berörda, förmodligen nostalgiska. Själv kände jag mig kall. Jag kan inte riktigt identifiera mig med den jag var då. Vi har blivit ganska olika, jag och den lilla flickan. Hon som var ganska trasig och ofta valde fel framför rätt, dåligt framför bra. Som valde arg och kall framför sårbar. När jag tänker tillbaka kan jag känna lite irritation över att vägen framför henne var som en labyrint, medan andra tycktes springa förbi på raka, lättframkomliga vägar. Fast jag vet att det inte tjänar någonting till att försöka ändra på det som varit, att önska annorlunda.
Länge önskade jag att någon kunde komma in och hämta henne där i labyrinten och leda henne ut, välja rätt väg. I dag tycker jag det är en enorm frihet att själv välja vilken väg jag vill gå, även om jag hamnar i återvändsgränder då och då. Jag har skapat mig själv på nytt, den jag vill vara och den jag har potential att bli, även om jag inte trodde det då. Länge avundades jag de som fick sin självkänsla och sitt självförtroende serverade på ett silverfat i ett tryggt hem, men nu är jag glad att jag lyckats bygga upp det på egen hand. Det vacklar ibland när tvivel, otillräcklighet och osäkerhet sätter sina vassa små klor i mig, men jag vet att jag kan bygga upp det igen. Jag vet att jag kan mer än vad jag ofta tror, och i dag har jag valt att ha människor omkring mig som bekräftar det och som lyfter upp istället för att dra ner, därför kan jag osentimentalt lämna det förflutna bakom mig.
