”Jag stoppar huvudet i sanden, försöker helt enkelt låta bli att tänka på det”, sa hon. Jag hade nyss frågat om hon fortfarande rökte eftersom hon luktade rök. Det var bara en månad sedan hon legat på sjukhus efter en hjärtinfarkt och hon hade fortfarande inte återhämtat sig.
”Men din familj då, vad säger de?”, undrade jag. Hon sänkte blicken och ryckte på axlarna. ”De vet inget. Jag röker i smyg, de förstår ändå inte.”
Några veckor senare träffade jag en diabetiker med munnen full av kakor och en kvinna med långt framskriden cancer och en cigarett i handen. Tanken slog mig – har folk ingen självbevarelsedrift? Och vad krävs egentligen för att de ska vakna upp? I dag satt jag vak hos en man som nyss varit nära att dö på grund av sitt alkoholmissbruk. Förmodligen skulle han gå raka vägen från sin sjukhussäng till Systembolaget när han blivit färdigbehandlad.
När jag hälsade på min nonno på Lungkliniken såg jag lungsjuka patienter med en syrgasslang i handen och en cigarett i mungipan. De kippade efter andan efter varje bloss, rosslade och hostade. Någon sa att störst andel fimpar på sjukhusområdet ligger utanför onkologen. Varför denna förnekelse, inser folk inte att de har ett egenansvar?
Jag blir så sjukt provocerad av folk som lever i förnekelse, fulla av ursäkter. Vill du bli frisk efter din hjärtinfarkt – rök inte. Vill du få bättre chanser att bekämpa cancersjukdom – rök inte. Vill du inte dö av alkoholrelaterade sjukdomar – sup inte. Hur svårt kan det vara? Är trött på detta offersamhälle där folk inte inser att de har ett ansvar och kan påverka sin situation, som omyndigförklarar sig själva. Fred ut.
