Vissa dagar påminner mitt liv om ett minfält. Jag måste noga välja varje ord jag yttrar, känna av sinnesstämningen hos mottagaren och hoppas på att inte bli träffad av missriktad irritation eller ilska. En felvald mening kan orsaka en tsunami av känslor hos andra, riva upp sår jag inte visste fanns. Människor jag känt under större delen av mitt liv förvånar fortfarande genom att reagera på ett sätt som knappast står i proportion till händelsen.
En sommaräng kan nästa dag förvandlas till ett minfält beroende på den andre personens sinnesstämning, och jag förstår inte riktigt vad som hänt. Visst kan jag vara extra känslig vissa dagar och vara betydligt mer lättirriterad andra, men hos somliga är skillnaden så stor att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera situationen. Det är tröttsamt och energikrävande, jag får svårt att slappna av.
Hos många, framför allt den äldre generationen, är det lite skamligt att prata om saker som skaver. Att vara stark innebär ofta i vårt samhälle att man stänger av och inte visar känslor. Terapi är ”hokus pokus” och jobbiga saker håller man för sig själv. ”Ilska är ofta undertryckt sorg”, läste jag någonstans nyligen. Och om man har en tendens att ta saker och ting personligt kan den där ilskan orsaka en hel del skada. För mig är styrka att våga visa hur man egentligen mår, att våga prata om det som skaver. Först då kan man mötas på riktigt, utan att behöva ta sig över ett minerat fält.
