Vi satt uppe länge i går, drack vin och pratade om bland annat relationer. Vi pratade om hon som var så involverad i en relation med en psykiskt sjuk människa att hon själv fick börja ta ångestdämpande tabletter för att härda ut. Och vi pratade om de som blir väldigt suddiga i konturerna när de träffar någon och tappar sig själv någonstans i relationen. Sen så har vi de med väldigt starka konturer, de som känner och respekterar sig själva. De som inte suddas ut i tvåsamhet och som ständigt reser sig trots motgångar. De som inspirerar.
Jag har tänkt en del på värdighet. På hur många tycks förlora sin värdighet i både vänskaps- och kärleksrelationer. Jag tror att många av oss vacklat då och då, och inte känt oss värdiga. Vilket är mänskligt. Och så har vi de som tycks förlora sin värdighet gång på gång. De som anser att andras tankar och känslor är viktigare än deras, de som viker sig, agerar dörrmatta och slutligen suddas ut. Jag har sett det och jag ser det. Och jag blir lika frustrerad varje gång. Vänner har suddats ut, försvunnit. Kommit tillbaka urholkade och utan värdighet. Mött någon ny, suddats ut och försvunnit igen. Själv jobbar jag med att behålla starka konturer och aldrig suddas ut. Värdighet, ett otroligt viktigt ord.
