Det man inte pratar om

När jag var 16 år fick jag min första panikångestattack. Kroppen domnade, hjärtat skenade, jag fick knappt luft. Jag hade ingen aning om vad som hände och var övertygad om att jag skulle dö, eller förlora kontrollen fullständigt. Nonno körde mig i ilfart till akuten där de, efter diverse prover, konstaterade att det var psykiskt och hänvisade mig till psykakut. Där erbjöds jag lugnande tabletter och samtal och när jag återigen kunde andas normalt åkte jag hem. Jag var livrädd för att det skulle hända igen, vilket det så klart gjorde. En attack blev flera och jag började undvika platser där det var mycket folk för att minimera risken att få en panikångestattack offentligt. Situationen blev ohållbar och jag tillbringade ett par år i kbt (kognitiv beteende terapi), för att lära mig hantera min ångest. Jag pratade inte så mycket om hur jag mådde utanför terapin, utan blev istället arg eller drog mig undan.

I dag jobbar jag inom psykiatrin och kan ibland avundas mina patienter. Avdelningen är deras frizon där de kan prata med varandra, och personal, om allt. Frågan ”Hur mår du?” möts ofta av ett uppriktigt svar istället för det slentrianmässiga ”Bra, tack. Själv?” och de flesta har sina känslor utanpå kroppen, vilket inte lämnar något större utrymme för misstolkningar. Nuförtiden pratar jag förvisso också om hur jag mår, jag har både kunskap inom, och erfarenhet av, psykisk ohälsa och jag omger mig med människor som jag kan vara mig själv tillsammans med. Ångsten har blivit lättare att hantera. Den är kvar, och om jag sänker garden så attackerar den. Men nu kan jag verbalisera mina känslor, känna igen mig i andra och distansera mig från den istället för att bli totalt uppslukad.

Just mental ohälsa ökar något enormt i vårt stressade prestationssamhälle, ändå finns det en viss skamstämpel kvar. Många har svårt att erkänna att deras liv inte är perfekt, att det skulle vara något ”fel” på dem. Och även om jag ibland skrattar och ler för att dölja att ångesten tagit över min kropp, så kan jag bidra med att berätta min historia. Jag är inte perfekt, men jag är heller inte min ångest. Mental ohälsa borde vara ett ämne som kan diskuteras lika öppet i samhället som inne på de slutna avdelningarna på psyk. Många människor väljer, i tysthet, att ta sina liv eftersom de inte kan hantera sitt mående och inte vill ”belasta” någon annan. Så våga prata om det man vanligtvis inte pratar om.

Aftonbladet har startat en kampanj där folk uppmuntras att prata om mental ohälsa. Kampanjen heter Otillräcklig#, och ni hittar den här.