Jag funderade lite på det här med människor utan åsikter. De är som tomma kärl, som vem som helst kan fylla. Formbara, opålitliga. Jag tycker om människor med åsikter. Inte nödvändigtvis åsikter som är överdrivet befästa, jag har insett hur dumt det är att vara tvärsäker på något, utan åsikter som är deras egna. Jag beundrar människor som är starka i konturerna, som känner sig själva och vet vart de står. Som inte låter vem som helst komma in och forma, ändra och göra dem till en förlängning av sitt ego. Man kan inspireras av andra, jag blir inspirerad av andra hela tiden, men ändå stå stadigt i sig själv.
Någon sa att opartiskhet och neutralitet är typiskt svenskt. Jag vet inte om det är så, men jag har stött på en del svenskar som är på just det sättet. Som inte vill stöta sig med någon, ta parti, ventilera en åsikt. Som hellre stoppar huvudet i sanden. Jag är tvärtom, vilket ofta leder till tystnad. En del vänner försvann när jag hade en konflikt med någon annan. Ingen frågade mig om vad som hänt, alla lyssnade på den andra parten och tog vartenda ord för sanning. Inget ifrågasättande, de sällade sig till skaran av icke-tänkare och lommade iväg. Kvar stod jag och fattade ingenting. Tio vänner mindre på Facebook, utan ett ord, utan någon förklaring. Enbart passiv aggressivitet. Denna tystnad och brist på ifrågasättande skrämmer mig. Jag föredrar skarpa konturer och ifrågasättande. Konflikter, om det är vad som krävs. Folks tystnad skrämmer mig.
