”Man står sig själv närmast”, ”Man måste hjälpa sig själv innan man kan hjälpa andra” etc. Jag först. Jag, jag, jag. Och visst, det är viktigt att prioritera sig själv, att ta plats, att inse sitt värde. Att bli sedd, uppskattad och bekräftad. Vissa dagar hamnar jag där, överanvänder ordet ”jag” och låter egot bredda ut sig åt alla håll. Ser inte de som försöker ta plats, som behöver bli sedda.
Och ibland är det jag som försöker, vänder ut och in på mig själv. Att be om hjälp är läskigt, risken finns alltid att man blir avvisad. Och det är inte lätt att visa sig skör och sårbar i ett samhället som premierar styrka och kyla. Egenintresse framför snällhet. Och att gå emot sin natur, hålla tillbaka när man vill ge, känns inte alls bra.
Jag kanske svamlar, tappar tråden och går kringvägar i denna text. Det jag egentligen vill ha sagt är att värme, omtanke och snällhet är egenskaper som borde premieras, inte tas för givna. Stora egon tar plats, tar för givet, krockar. Sätter sig själv främst och har svårt att se andras behov, att bry sig om genuint. Det känns ofta kallt och ensamt att leva i denna värld.
Många gånger har folk svikit när jag behövt dem, att ta hand om och att ge utan baktanke är en bristvara. Och det gör mig ledsen. Jag är inte perfekt, ibland expanderar mitt ego och jag har svårt att se andras behov. Men jag försöker. Och jag försöker behålla mjuka kanter och skarpa konturer, att ge utan besvikelsen av att ibland inte få något tillbaka. Att vara snäll, äkta och ärlig i ett samhälle som förväxlar snällhet med svaghet.
Ensamtid, tankar och reflektioner. I dag är jag lite låg, ledsen och skör men sådana dagar får man också ha. Förmodligen kommer många som läser denna text tro att det handlar om dem (en väldigt vanlig företeelse). Den handlar om människor generellt, jag pekar inte ut någon. Men om du som läser känner dig träffad, så finns det förmodligen en anledning till det.
