De senaste dagarna har mina tankar varit splittrade, jag har rört mig lite för fort och fått blåmärken utan att jag märkt att jag slagit mig. Jag vet att detta är ett tecken på att jag ska ta det lugnare, stressa mindre. Ändå spänner jag kroppen så att det gör ont, sover oroligt och gör en massa olika saker samtidigt. Jag minns att Emma och jag pratade om detta. Även hon flög fram genom livet, full av blåmärken från dörrkarmar som stått i vägen för hennes framfart. En dag tog det stopp, och det var då de upptäckte tumören som växte i hennes hjärna.
Tumören fick henne att omprioritera, lyssna inåt och stanna upp. Hennes liv förändrades, och hennes närvaro förändrar andra. Jag omger mig alltsom oftast av inspirerande människor. De inspirerar mig att själv bli mitt bästa jag. Emma är en av de mest inspirerande människor jag känner. Jag försöker lära mig, bli bättre på att lyssna på kroppens signaler. Inse att det inte är värt det, att man inte måste vara på tusen ställen samtidigt och göra mer på en dag än vad normala människor gör på en månad. De dagarna hör jag Emmas ord eka i mitt huvud, hör hur vi skrattar igenkännande när vi beskriver vårt hets genom livet. Och så stannar jag upp en liten stund, sänker axlarna och andas.
För mig är det lättare att välja dåligt än bra, att ignorera konsekvenserna. Det är något jag jobbar på, och det går framåt. Jag dricker knappt alkohol längre, röker aldrig och äter bra mat. Jag undrar vem jag varit i dag om jag inte omgett mig av inspirerande människor. Om jag stannat kvar i destruktivt umgänge och inte strävat framåt. Jag har slutat ångra saker, slutat önska att saker varit annorlunda, att jag gjort andra val. För i dag är jag ändå ganska glad över att jag är den jag är. Den jag har skapat. Och jag är otroligt glad över att få omge mig med inspirerande människor, som ger så otroligt mycket. Emma är en av dem, och hennes blogg hittar ni här.
Angelica och Emma, en fantastisk dag i Köpenhamn <3
