”De pratade skit om dig när du slutat”, sa en manlig fd kollega när vi möttes över en öl.
”Jasså, vad hade de att säga?”, undrade jag.
”Inget speciellt egentligen, de pratade bara om att de inte gillade dig. Ingen tycktes veta varför.”
”Pratade männen också skit om mig?”
”Nä, bara kvinnorna.”
Och så fick jag det bekräftat. Igen. Ända sedan mitt första sommarjobb, när jag var ca 17, har jag jobbat tillsammans med kvinnor som frusit ut och pratat skit. Oavsett om jag jobbat inom sjukvården, mentalvården, som säljare eller på reklambyrå. Överallt samma sak, i olika utsträckning. Jag är trevlig, de är trevliga, men när jag vänner ryggen till kommer elaka kommentarer och allmänt skitsnack. Nu generaliserar jag, visst, men detta är min erfarenhet och den skiljer sig säkert från många andras. Jag har jobbat med fantastiska kvinnor också, men majoriteten har dessvärre varit falska och elaka medan männen varit sjyssta och raka.
Överallt pratas det om kvinnlig solidaritet, något jag upplever privat med mina vänner, men ytterst sällan på olika arbetsplatser. Där tycks många kvinnor finna samhörighet genom att prata skit om andra och att ”leka tre” är ungefär lika omöjligt som det var i lågstadiet. Jag förstår mig inte på detta beteende, varför så många kvinnor har ett behov av att betrakta alla andra kvinnor som konkurrenter på olika sätt. Jag är trött på konflikter, trött på skitsnack, elakhet och kvinnor som hävdar att solidaritet är viktigt men som genom sitt beteende visar något helt annat. Och så är jag trött på folk som anser att man har fördomar när man hävdar att det i huvudsak är kvinnor som står för skitsnacket. För så är det, enligt min egen erfarenhet.
En utopi är att dessa kvinnor kunde droppa sin osäkerhet och inkludera istället för att exkludera. Jag är så ofantligt trött på denna mentalitet och önskar att världen kunde vara lite enklare och lite ärligare.
Kommentarbombarn här igen. Men det här har jag också upplevt hela livet! Nu är jag visserligen ”bara” 20, men jag TRODDE faktiskt helt och fullt att skitsnackandet skulle upphöra efter högstadiet, eller åtminstone efter gymnasiet. Men ACK så fel jag hade! Umgås ofta med äldre då jag inte klarar av folk i min egna ålder pga omognaden, i hopp om att det ska vara bättre i äldre kretsar, visst det är lindrigare i det stora hela men det föregår fortfarande. T.o.m i 40+. Sorgligt nog.
Tråkiga erfarenheter, har upplevt samma. Men till slut lyckas man urskilja dessa människor, så att man inte släpper dem för nära och kan få in bra människor i sitt liv 🙂
Känner igen mig.
Jag har mestadels upplevt det privat; bland tjejer jag trodde var goda bekanta och vänner. Avund, missunsamhet, skitsnack, översitteri och kommentarer.
Det lustiga är att ju snällare man är, desto hårdare blir attityderna mot en..
Har svårt att lita på tjejer.. Jag trodde att detta skulle ändras i vuxen ålder; men idag är jag 32 och inser att det fortfarande finns kvinnor som beter sig såhär