”Hur mår du?”, frågade en kollega innan morgonens rapport.
”Bra, och du?”, svarade jag automatiskt.
”Bra, tack.”
Tystnad.
”Jag mår faktiskt inte bra. Inte alls, egentligen”, sa hon och bröt tystnaden.
”Inte jag heller. Har tandvärk i dag och hade en förjävlig dag på jobb i går.”
”Varför svarar man egentligen att det är bra när det inte är det?” Hon tittade på mig med höjda ögonbryn.
”Det är nog för att man förväntas göra det. Svarar man att det är skit, så blir folk obekväma.”
”Sant.”
Efter frukost berättade en annan kollega att antalet självmord ökat något kopiöst den senaste tiden, likaså antalet ensamma människor. Många stänger in sitt dåliga mående, och lider i tystnad.
Och många som tar plats och basunerar ut ”hur fruktansvärt dåligt de mår” har ofta en dold agenda, exempelvis att utmåla sig själva som offer för att få andras medlidande och på något sätt rättfärdiga att de inte på allvar tar tag i sina liv, eller för att bli bekräftade och göra sig själv mer ”intressanta”. De som glider undan och är tysta, de som gömmer sig bakom en fasad, mår ofta riktigt dåligt och uppmärksammas sällan.
Så nästa gång du får frågan ”Hur är det?”, så svara ärligt. Och skit i om mottagaren känner sig obekväm.
Kommentarbombar dig känner jag. Men du tar upp så vettiga saker så jag vill uppmuntra det!
Detta har jag tänkt läänge och mycket på också. Har faktiskt själv slutat svara ”bra” på automat och blivit väldigt öppen och ärlig. Nästan lite FÖR mycket ibland, måste nog försöka finna en balans och lära mig vad som är ”passande” och ”opassande”. Men man får också förvånansvärt bra respons av vissa som man märker tycker och känner exakt samma om kallpratet man tar på bara några sekunder och egentligen inte får ut ett smack av!
Får väl bli så 🙂
En fråga där ingen är intresserad av svaret. Svara som jag:
”Jodå, högt blodtryck, diabetes, hjärtklappning och ont i ryggen etc.”
Folk tittar på en som om man är från Mars.