”Jämförelse med andra leder antingen till fåfänga eller bitterhet”, var ett citat som dök upp i mitt huvud i går när jag satt och pratade med en vän. Vi pratade om människor i ens omgivning som plötsligt blir skeva, håller sig undan och knappt hälsar längre. Jag har ibland en tendens att ta detta beteende personligt, eller misstänka en dold agenda. Min vän, däremot, tror att vårt behov av att jämföra oss med andra skapar ett allmänt missnöje och leder till att vi blir olyckliga. Det var då citatet dök upp, minns dock inte vart jag hört det tidigare.
Jag förstod vad hon menade. Den som säger att han/hon (jag vägrar konsekvent använda ordet hen i mina texter) aldrig jämfört sig med någon annan ljuger förmodligen. Jag har jämfört mig med andra – många gånger. Och jag vet att det antingen leder till att jag känner mig överlägsen och dryg, eller småbitter och mindre värd. Ingen av de känslorna är att föredra. Små barn säger ofta ”men den fick det” och ”den har det” som om det är självklart att vi ska äga samma saker, ha samma förutsättningar. När vi växer upp inser vi ofta att det inte är så och att vi bara blir olyckliga när vi jämt vill ha det andra har eller se ut som andra gör. Ändå stannar många kvar där – i jämförelsestadiet.
Visst kan man använda sitt behov av att jämföra sig med andra som drivkraft, om man väljer att bli inspirerad. Dock tror jag att det sundaste alternativet är att jämföra sig med sig själv – att försöka bli sitt bästa jag. Vi har alla olika förutsättningar, olika kroppar, ekonomi, värderingar och behov. Att sträva efter att bli någon annan känns bara tragiskt. Jag har träffat de som kopierat någon annans stil, och även beteende, rakt av, utan minsta försöka att ens göra det till sitt eget. Detta är väldigt obehagligt och uppfattas som konstlat och falskt.
Vissa dagar känner jag inte för att vara jag, och jag tror att många i vissa perioder knappt står ut med sitt eget sällskap, men i slutändan har man faktiskt bara sig själv och då är det viktigt att verkligen vara sig själv och inte en klon av någon annan. Och trots att vi lever i ett samhälle där ”nånannanismen” råder, behovet av att konstant skylla på någon annan, så äger vi själva förmågan att bli så bra vi kan. Utan destruktiv jämförelse. Vissa perioder i livet kommer vara tyngre än andra, då är det en styrka att vara sig själv i alla lägen och undvika att falla i fällan då man jämför sig med andra – bli bitter eller dryg, och förpesta sin omgivning.
