Alla dessa djupa suckar. Djupa, ljudliga suckar som andas besvikelse, irritation och bitterhet. Passiv aggressivitet, pysande missnöje. Det kryper i kroppen på mig när jag hör dessa suckar.
Somliga suckar är hanterbara – de som kommer av fysisk ansträngning eller sömnlösa nätter. Det är missnöjessuckarna, fegheten i tystnaden, som kryper under mitt skinn.
Det finns en vacker bro i Venedig, dit jag återvänt flera gånger. Den heter Ponte dei sospiri (suckarnas bro) och fick sitt namn av Lord Byron, som hävdade att de dömda fångar som passerade bron från domstolen till fängelset, tittade ut från bron och drog en djup suck vid tanke på att inte få se dagsljus på länge, om än nånsin.
Denna sorts suckar kan jag förstå, till skillnad från de jag beskrev tidigare. Så nästa gång någon väljer att visa sitt missnöje med djupa suckar – vänligen låt bli att göra det i min närhet. Tack på förhand.
