Efter över ett års kämpande så dog han. Och min värld möblerades om. Familjen är stark, och vännerna många och fina. ”Efter begravningen kommer det kännas lättare”, sa många och jag hoppades att de skulle ha rätt. Dagen efter begravningen ramlade jag ner i ett svart hål, men har lyckats kravla mig upp igen. Och trots att saknaden ibland gör fysiskt ont, så börjar jag hitta sätt att förhålla mig till den. Utan alkohol och ångestdämpande, som bedövar och kapslar in, men egentligen bara fördröjer smärtan.
Jag har jobbat, träffat fina människor, funderat på att skriva en ny bok, börja blogga mer regelbundet och så har jag chans till ett nytt jobb, som verkar vara fantastiskt. Att göra saker man mår bra av, och träffa människor som lyfter upp, är viktigare än någonsin. Och att skratta så att det gör ont i magen, att glömma en stund. För livet är ganska vackert, trots allt.
