”En människa som slösar bort en timme har inte upptäckt meningen med livet”, sa Charles Darwin någon gång på 1800-talet, och sammanfattade den västerländska besattheten av att ta till vara på varje minut.
Folk dekorerar sina hem med tavlor och prydnadsbokstäver med budskap som handlar om att leva i nuet och fånga dagen. Jag förstår vikten av att vara fullt närvarande i det man gör och tillsammans med de man möter, men denna hets att konstant ”ta vara på tiden” har blivit smått hysterisk.
Jag tar inte vara på varje minut eller är konstant närvarande. Det känns orealistiskt att beundra varje grässtrå, varje sten, varje solnedgång. Eller att förverkliga sig själv konstant. Ibland ligger jag timmar i sträck och läser en bok, jag älskar att läsa, men somliga hävdar att det är en flykt från verkligheten. Jag älskar att ta på mig myskläder och titta på ett avsnitt av Family guy”, eller någon annan hjärndöd serie, utan att känna dåligt samvete över att jag inte sprang omkring och fångade just den timmen.
Jag tror att vår strävan att ständigt ”ta vara på tiden” blivit ytterligare en stressfaktor för de som redan känner att de inte räcker till, som är trötta, utmattade och hellre sträckkollar serier på sin fritid än att utveckla sig själv genom en ny hobby. Förr sprang jag genom livet, stannade sällan upp och hade svårt att koppla av. Hjärtat rusade konstant och jag var rädd för att missa något. Sen träffade jag någon som hade en lugnande effekt på mig och som fick mig att inse värdet av att kunna varva ner, att bara vara utan att behöva prestera. Och jag insåg att jag inte missade något när jag inte längre var överallt.
Numera ”slösar” jag med min tid, som Darwin skulle uttryckt det, och mår betydligt bättre än vad jag gjorde förr. Så glöm inte att vara icke-produktiv då och då, med gott samvete.
