Jag har länge förfärats, förundrats och förfasats över detta fenomen. Folk förvrider sina ansikten till oigenkännlighet, putar och kisar. Redigerar och tar om till ”perfektion”. Jag pratar om selfies. En för mig alldeles obegriplig företeelse. Om du inte har någon som kan ta en ny profilbild på dig och du väljer att ta den själv – fullt förståeligt. Likaså om du förevigar dig själv med Eiffeltornet eller Colosseum i bakgrunden, till resealbumet. Folk som tar selfies av ett syfte, helt enkelt.
Vad jag dock inte förstår är dessa ”kisa med ögonen, puta med läpparna, vrida kroppen i märkliga vinklar”-poser som folk envisas med att dokumentera och lägga ut på sociala medier. Eller bilder på sin vältränade mage med texten ”känner mig SÅ svullen och tjock i dag”. Jodåsåatte ..
Vad vill folk uppnå? Bekräftelse genom likes och kommentarer? Sen när började det definiera en persons värde? Jag kan gilla och skratta åt folks selfies, om de har självdistans och lägger ut bilder som speglar verkligheten. Som inte gömmer sig bakom en mask. Däremot får jag lite ont i magen när jag bevittnar flödet av likadana selfies, med samma tröttsamma poser och ”gulliga” kommentarer. Det skriker osäkerhet.
Jag spyr på konstlade, bekräftelsesökande selfies som väller fram som pesten över vårt land. Fram för äkthet, självdistans och humor. Personlighet. Inte massproducerade poser med tillhörande kommentarer. Nu sätter tant punkt.
