Många timmar ägnar jag åt att försöka förstå det som inte sägs. Läsa mellan rader, tolka uttryck. I tystnaden skapas skuld, skuld som jag ofta adderar till den tyngd som redan ligger på mina axlar.
Folk kritiserar ofta framför att ge beröm. Visar missunnsamhet framför att glädjas åt andra. Vassa röster och djupa suckar visar missnöje när orden säger något annat. Jag blir förvirrad, kan inte riktigt hantera dubbla budskap.
Jag har väldigt lätt att känns skuld, att ta åt mig av ord och känslor som egentligen är uttryck för något annat. Projicerande. För jag vill ju vara älskad, räcka till. Även om det ofta är på bekostnad av mitt eget mående.
Vissa dagar tar jag lättare åt mig, vänder ut och in på mig själv för att se min egen skuld i det hela. Försöker låta bli att projicera min egen skuld på någon annan. Hudlös.
Sitter ensam på en simhall i Lund och skriver. Känner tyngden av en skuld som egentligen inte är min. Undrar om jag är lika komplicerad som alla andra tycks vara, om jag egentligen är lika tydlig i tal som i skrift eller om även jag omedvetet sänder ut dubbla budskap.
Att känna att man inte räcker till är själsdödande och förminskande. Och jag inser att jag, även mina mer känsliga dagar, måste se till att behålla skarpa konturer och inte låta obefogad skuld tynga mina axlar ytterligare.
