”Hon lider av ensamhetsproblematik”, sa sjuksköterskan under morgonens rapport.
Diagnosen känns relativt ny, men jag har hört talas om den ett par gånger förut. Och det ömmar alltid lite i hjärtat när jag träffar människor som hellre befinner sig på en sluten psykiatrisk avdelning än hemma, eftersom de känner sig ensamma. Jag kände mig lite låg efter rapporten och gick och funderade på varför de finns så många ensamma människor där ute, äldre människor som sitter hemma och skär sig i handlederna eller tar tabletter för att slippa sitt lidande, sin ofrivilliga ensamhet.
När jag kom ut på avdelningen träffade jag kvinnan som diagnostiserats med ensamhetsproblematik. Hon var ganska gammal, liten och smal, och satt uppkrupen i soffan. När hon fick syn på mig synade hon mig uppifrån och ner och sträckte sig efter sin mobil som låg på soffbordet. Hon tappade greppet, den ramlade i golvet och delades i tre delar. Jag plockade upp delarna och satte ihop dem till henne, varpå hon suckade djupt.
”Varför välte du ner min mobil? Jag är väldigt rädd om den.” Hon tittade anklagande på mig och ryckte mobilen ur min hand.
”Det var inte jag som välte den, men nu är den i alla fall hel igen”, sa jag och försökte mig på ett leende. Hon stirrade på tv:n, vägrade konsekvent möta min blick.
Resten av dagen fortlöpte på ungefär samma sätt. Inget jag gjorde var rätt, djupa suckar varvades med elaka kommentarer. Det här är snarare ett fall av elakhetsproblematik, tänkte jag. Alla har vi träffat dem – de elaka, bittra människorna. De som klagar över sin ensamhet, men som inte släpper någon nära. De som skyller allt på sin omgivning och själva anser sig vara felfria. De vars barn eller barnbarn inte längre kommer och hälsar på eftersom de känner sig som urvridna disktrasor efter besöket. De som aldrig försökt ta reda på vad som gör dem lyckliga eller reflekterat över livet utan bara drivit med. De som anser sig ha rätt att vara elaka och kränka andra människor. När barnen flyttat ut, maken/makan dött och vännerna bortprioriterats tills de försvunnit för gott så infinner sig ofta en känsla av meningslöshet som i sin tur omvandlas till skuldbeläggande och bitterhet.
Jag har även träffat ensamma människor som är alldeles fantastiska, men som kanske gjort fel val i livet. Och dem ömmar mitt hjärta för. Men i detta inlägg väljer jag att skriva om de elaka och ensamma, de som skyller all sin misär på andra, som utmålar sig själva som offer och som inte tycks känna till att de har något eget ansvar. Jag har svårt att förstå vad de försöker uppnå – varför de väljer att bli föraktade istället för älskade. Min första impuls när jag träffar elaka, bittra människor är att hålla mig så långt borta som möjligt för att inte bli ”smittad”, och jag tror att många känner likadant.
Jag förstår att det ligger en massa obearbetade känslor bakom deras beteende, och på ett sätt tycker jag synd om dem. Jag känner mig faktiskt även tacksam eftersom de påminner mig om hur viktigt det är att göra rätt prioriteringar i livet – att ta hand om relationerna i sitt liv, göra saker man blir lycklig av och att tycka om och respektera sig själv. Och det är bra att bli påmind ibland.
