Jag har tidigare skrivit om problematiken kring relationen mellan kvinnor på arbetsplatser, både som krönika och blogginlägg. I går stötte jag på detta igen.
Snäsiga kommentarer från kvinnor fårade av många års bitterhet. Jag vet att det ofta är självförakt, eller andra orsaker, som ligger bakom orden och tonfallet, men mer känsliga dagar har jag lätt att glömma detta och ta saker personligt.
I går var jag dock stolt över mig själv. Jag lät kommentarerna rinna av, eller svarade med ett leende. Mina axlar tyngde inte när jag lämnade jobb och jag kände mig inte dränerad på energi. För mig blev det istället en påminnelse om vad som är viktigt, vad som förhindrar att jag blir elak och bitter.
Jag åkte hem till nonno och nonna och åt pasta fagioli, sen hem till världens bästa kombo som bjöd på ost och värme. Något har förändrats, mina konturer har blivit skarpare och vägen rakare. Ibland känns det bra att leva.
