I dag var jag och fick massage, vilket ofta innebär skräckblandad förtjusning. Jag väntar alltid tills jag har kopiöst ont i ryggen och konstant huvudvärk innan jag går och blir masserad. Jag kan vara något pryd, och mina vänner kallar mig ibland ”katoliken” när jag snörper på munnen vid vissa samtalsämnen och vägrar vara naken i duschrummet när vi simmat. Några som däremot inte är pryda är kvinnorna på thaimassagen. De tittar på när jag klär av mig och fnittrar ifall handduken skulle glida åt sidan. Oerhört frustrerande.
Och smärtan. Den är nästan i klass med förnedringen. ”It hurt, yes?”, säger de utan att vänta på svar medan jag diskret vickar på fötterna för att se så att jag inte blivit förlamad under deras hårdhänta hantering. Jag tog ett långt bad efter massagen, och börjar återigen känna mig som en människa. Huvudvärken är borta och jag kan ta djupa andetag utan att de känns som att bli knivhuggen i ryggen. Varje gång jag varit där så tänker jag ”aldrig mer” och att jag hädanefter vägrar betala för att bli torterad. Ändå hamnar jag där gång på gång. Det är absolut värt känslan efteråt.
I övrigt har jag hunnit med en dispyt, redigera och skicka in en krönika och nu ska jag strax laga risotto. Matlagning, träning och läsning har blivit min terapi de senaste månaderna. Fred ut.
