I kväll har det känts som att jag gått omkring med ett mörkt moln inuti. Har känt mig låg och ledsen, tror att jag är mentalt utmattad på grund av saker som hänt och som kommer ifatt när jag sänker garden.
”Jag har Prosecco hemma, ta ett glas”, sa han och jag måste erkänna att en tillfällig flykt lockade, men jag har fortfarande vit månad och tror på att möta framför att döva eller fly. Så jag torkar tårarna, borstar av mig jobbiga känslor och försöker låtsas att allt är ok. Det är enbart destruktivt att fastna i dessa känslor.
Trots allt känns det som en liten vinst att jag varken försökt döva jobbiga känslor med mat eller alkohol, utan istället ätit bra mat. Alltid en tröst.
