Om att bli påmind ..

När vi blir påminda får vi genast större perspektiv, annorlunda prioriteringar. När vi blir påminda känns allt så skört, så bräckligt, så förgängligt. Jag pratar om döden. Många av oss väljer att inte tänka på döden, att ignorera den in i det sista. De är rädda för att leva, men ännu räddare för att dö. Så rädda att allt de gör görs i skuggan av det som de inte vågar prata om, inte vågar tänka på. Det som är ständigt närvarande, men som de försöker glömma bort.

Små saker får ofta stor betydelse när man lever som om man aldrig kommer att dö. Ytliga, meningslösa relationer inleds. Botox blir viktigare än samtal, detox viktigare än kärlek. Jag tänker ofta på döden, ändå glömmer jag ibland bort att jag ska dö.

Så blir jag påmind. En tanke, en känsla, en dröm som vägrar försvinna i dagsljus. Påminnelse om sjukdom, om olycka, om död. Perspektiv vidgas, prioriteringar ändras. Djup blir viktigare än yta, närvaro viktigare än flyktiga tankar.

Att leva nära vetskapen om sin död är en av många saker som en vän har lärt mig. Att stanna upp, lyssna inåt, vårda sina relationer. Och att aldrig ta någonting för givet.