Jag har en rädsla. Jag har faktiskt flera, men en specifik som dykt upp lite då och då den senaste tiden. Bitterhet. Bittra människor skrämmer mig. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Det klagas och gnälls över i princip allting och den passiva aggressionen är nog det värsta. Man känner hela tiden att något är fel, men vet inte riktigt vad. Jag är rädd att bli en bitter människa, med sura rynkor kring munnen och läppar formade till ett streck. Att känna att man egentligen skulle vilja ha ett annat liv, att vara bitter över alla de val som lett fram till den situation man befinner sig i i dag.
Jag har ofta gått min egen väg och inte riktigt passat in i normen, men har ändå märkt av den hos mig själv ibland – bitterheten. Jag tror det är lätt att känna sig lite misslyckad, när alla andra tycks leva perfekta liv, i alla fall i sociala medier. I verkliga livet tror jag nog att de flesta går omkring och känner sig lite misslyckade, men envisas med att bygga en illusion så att man inte ser deras litenhet. Ibland kommer jag på mig själv med att generalisera, yttra någon bitsk kommentar eller tänka elaka tankar om någon. Samtidigt känns det som att jag ger mig själv mentala örfilar, en bitter eftersmak.
Jag mår inte bra av att vara bitter, men ändå hamnar jag i fällan då och då. Om vi alla kunde visa oss små ibland, erkänna vår ångest och känsla av otillräcklighet, så tror jag att det skulle finnas färre bittra människor. Och jag kommer göra allt i min makt för att fortsätta läcka känslor, på gott och ont, göra rätt val och försöka låta bli att påverkas av andras ”perfekta” liv. För jag vet ju att allt är en illusion och att det sista jag vill är att sälla mig till skaran av bittra människor.
