Vi pratade om relationer, en vän och jag, när vi träffades ute i går. Framför allt om hans nuvarande relation, som för en gångs skull inte tillhör den komplicerade sorten.
”Jag kaskadkräks på komplicerade relationer”, sa han med en äcklad min. Och jag kunde bara hålla med. Vi har båda haft vår beskärda del av just komplicerade relationer, relationer som ständigt haft höga toppar och djupa dalar, relationer som sugit ut all energi och livslust.
”Förstånd och livserfarenhet, är vad som krävs. Och att man kan lita på någon och skratta åt samma saker”, fortsatte han. Det är fundamentalt, det där med tillit, och jag kan äntligen säga att jag har hittat det. Jag är tillsammans med någon som jag kan lita på, och som får mig att skratta. Det är inte alltid okomplicerat, men nära nog.
När det gäller relationer är det skönt att bli lite äldre och lite visare. Att känna att det komplicerade triggar kräkreflexerna och inse att tillit och trygghet väger så mycket tyngre än en evig berg-och-dal-bana, som ändå slutar i katastrof. Att känna att man väljer bra i en värld full av svineri och destruktivitet. Jag gör som min vän – kaskadkräks på komplicerade relationer.
