Tandhalsar upp till hårfästet, djupa rynkor, stela leder. Alla har vi vår bild av ålderdomen. Den bild media matar oss med är att gammalt är fult, ungt är vackert. Gamla människor är obrukbara, unga är eftertraktade. Slät hy, fast kropp och vita tänder premieras medan alla tecken på ålderdom förkastas.
Jag är inte opåverkad, verkligen inte. I alla fall när det gäller mig själv. I mina ögon är det vackert att åldras och jag tycker att äldre människor är betydligt mer intressanta än yngre. De har ofta karaktär, integritet, pondus, större perspektiv och intressanta historier. Men själv kämpar jag mot minsta lilla ålderstecken. Paradoxalt, absolut.
Jag tror nog snarare det är synen vårt samhälle har på de äldre i dag, än åldrandet i sig, som skrämmer mig. En rädsla att bli betraktad som mindre värd, förbrukad. Överflödig i ett prestationsinriktat och ytligt samhälle. Ändå kan en 70-åring ha samma fysik som en 25-åring i dag, och betydligt större livserfarenhet och kompetens, vilket sällan uppmärksammas.
Personligen tycker jag ofta att det är äldre människor som tillför något, vilket borde uppmärksammas och respekteras mer. Och jag önskar att samhället kunde ändra sin syn på det här med ålderdom och premiera äkta värden framför yttre attribut. Denna kollektiva hysteri att bromsa åldrandet skrämmer mig, ändå är jag en del i den. Dock inte lika hysteriskt som många andra, där fixeringen antagit enorma proportioner och får folk att operera och lyfta sig så att de ser ut som lejon. Läskigt.
Haha! Kunde tro det, Rickard 🙂
Jag kunde inte sagt det bättre själv, Katrin 🙂
Äldre människor, skriver du. Äldre än vem? Själv är jag 67 utanpå, men inombords är jag samma person som jag var när jag nått min potential – intellektuellt, andligt och känslomässigt. Vid 35 var jag nog där – det är naturligtvis olika för olika personer. Kanske var jag en late bloomer. Det finns en del stationer på vägen som man nog måste stanna till vid för att kunna utvecklas. Jag har svårt att se någon utveckling vid långa pass på gymmet eller framför spegeln. När du kan släppa taget och inse att allt kött är hö och att det inte går att hejda kroppens åldrande – time and tide wait for no one, you know – tror jag att ett lugn infinner sig. Det betyder naturligtvis inte att du ska ge fan i din kropp och missköta din hälsa – men att lägga all kraft och tankeverksamhet på kroppsfunktioner och ignorera det inre livet, gör dig bara ledsen och besviken. Och en i förtid åldrad livshållning som kännetecknas av stagnation och bakåtblickande och ibland även skräck för förändringar – är skadligt för individen och farligt för samhället i stort.
har haft nästan fobi för att åldras, när jag fyllde 18år satt jag i mammas knä å grinade hon frågade va som va fel jag svarade jag vill ha ett liv att se fram emot inte ett liv att se tillbaka på å ju äldre man blir desto större är risken att man gör något för sista gången än första gången….tyvär har de inte blivit bättre med åren fyller 30 nästa år och den krisen tror jag nästan blir min död på grund av stressen (som kommer leda till hjärtinfarkt eller liknande) över allt man borde hunnit göra…. trodde att när jag blev 25 skulle jag ha rest jorden runt, skaffat mig en egen gård, ha fast jobb, bra utbildning mm å jag är inte ens halvvägs …
Håller helt med om första meningen i sista stycket 😉