”Jag har inget behov av bekräftelse”, säger en person som samtidigt lägger ut den ena selfien efter den andra på Instagram och ständigt dokumenterar sitt ”perfekta” och tillrättalagda liv. Känns det igen? Att lägga ut saker på Facebook och Instagram är ett slags sökande efter bekräftelse och att blogga är även det ett slags bekräftelsesökande. Jag erkänner mig skyldig.
Givetvis vill jag att folk ska läsa, och gilla, det jag skriver. Annars hade jag skrivit i ett block som jag lagt i en byrå, eller liknande. Vilket jag förvisso också gör, jag har ett behov av att skriva, och bloggen fungerar som ett slags ventil. Men visst, jag erkänner – får inte min bild på Facebook eller Instgram några, eller väldigt få, likes så svider det lite. Får den däremot många så växer jag. Så visst, det känns bra med bekräftelse. Samtidigt känns det lite skamligt att det är så.
Utopin är att tycka det man gör är bra, oavsett antal likes eller läsare. Att hitta den där bekräftelsen någonstans inuti, inte utifrån och in. För oavsett hur bra det känns för stunden så är det en illusion. Jag inbillar mig dock att det finns betydligt värre saker folk gör i jakt på bekräftelse än olika uttrycksformer via sociala medier.
Större delen av befolkningen har utvecklats till narcissister, det är bara att konstatera. Min ambition är ändå att försöka låta bli att påverkas av antal likes och bloggläsare. Att skriva och dokumentera, i huvudsak för min egen och mina nära vänner och familjs skull, och se resten som en bonus.
