Jag har nyss tillbringat några dagar hos mamma ute på vischan. En av dagarna åkte vi in till Trelleborg, där jag spenderat sex år av mina tonår. Det är alltid blandade känslor att åka dit, det var inte direkt någon lycklig tid. Visst fanns det en del bra stunder, men de sämre var desto fler.
Varenda gång jag åker därifrån känner jag att jag gjort rätt val. Jag har aldrig gillat småstadsmentaliteten eller den jantelag som råder i mindre städer. ”Hon har nejsan i vädret och tror att hon e någon”, fick jag höra när jag flyttade till Trelleborg och knappt förstod vad någon sa, vilket de tolkade som att jag trodde jag var förmer än andra.
När jag åker tillbaka ser jag ofta bekanta lite varstans. Människor som åldrats för snabbt, människor märkta av bittra rynkor och många kilos övervikt. Jag hade nog aldrig blivit lycklig om jag stannat kvar. Jag dömer inte de som gjort det, det finns säkert de som är lyckliga och trivs med det livet, men jag är inte en av dem.
Jag är glad att jag bor i Malmö, långt ifrån inskränkt småstadsmentalitet. Här kan man ta plats, göra egna livsval och spreta åt alla olika håll. Här känner jag mig hemma.
