Att skjuta upp

Jag gör det ofta. Kanske inte lika ofta som många andra, och det handlar mest om småsaker. Men jag gör det – skjuter upp saker. ”Bara en dag till, det gör varken till eller från.” Det där jobbiga samtalet som ska ringas, det kan vänta. Fika med vännen, som man haft en mindre konflikt med, känns lite jobbigt. Så det skjuter man på framtiden.

”När jag inte jobbar så mycket”, ”när jag flyttat”, ”när allt lugnat ner sig.” Alla dessa ursäkter, undanflykter. Jag sköt upp. Jag sköt upp den där fikan som vi pratat om. Jag ”skulle bara” innan jag ringde samtalet. Och när jag ringde så fanns han inte mer. Medan jag drog ut på tiden så hade han dött. Mina ursäkter föll platt när jag insåg att jag dröjt för länge. Ingen visste, ingen kunde ana. Men vi skulle träffats och tagit den där fikan, även om det var lite skevt. Nu är tillfället förbi, och kommer aldrig igen.

Jag försöker, mer än vad jag gjort förut. Jag försöker visa uppskattning och kärlek till de som betyder, ta mig tid för samtalen som känns lite jobbiga och låta bli att skjuta saker på framtiden. För jag vet att en dag är det försent, och jag vill inte ångra något.