Att välja ett liv

Att skriva första inlägget på en blogg är ungefär som att ta första karamellen ur en oöppnad godispåse.  Man känner en slags förväntan.  Skillnaden mellan den här bloggen och min godispåse är att anledningen till påfundet inte är godissug. Anledningen till att jag skapade den här bloggen ligger i min mage.

Jag fick reda på att jag var gravid sent och av en slump. Efter att ha tagit ett graviditetstest åkte jag och Jim upp till MVC i Borlänge. Under ett VUL (Vaginalt ultraljud) konstaterades det att jag verkligen var gravid och i elfte veckan dessutom. Vi fick se vårt ofödda barn; inte större än en valnöt, sprattla runt på skärmen, redan så full av liv och kämpaglöd. För denna lilla jäkel hade överlevt både mediciner och ett och annat intag av alkohol.
Vilket foster skulle göra det utan att protestera? När vi satt där inne och hörde det lilla hjärtat slå samtidigt som det som vi tillsammans- helt utan avsikt- hade skapat gjorde kullerbytor och viftade med sina små armar på den grummliga bildskärmen drabbades vi båda två av en mycket märklig känsla. Kanske var det kärleken som kom över oss, redan då, inne på sjukhuset. Vetskapen om att det nu fanns ett liv inuti min kropp fick oss att tänka om och inse att livet är totalt oförutsägbart. Det var vi som skulle få ta beslutet om den här lilla figuren skulle få fortsätta sin utveckling till en av oss. Det var vi och inga andra som skulle få den omtalade äran att leka gud.  Det var en tung känsla, för att inte direkt säga för jävlig, det jobbigaste jag genomlevt. För barnet fanns ju redan där, med sina små armar och dunkande hjärta. Vi hade redan skapat ett liv, ett liv som var lika värt att leva som ditt och mitt.

Jim var säker på sin sak direkt efter ultraljudet. För mig tog det längre tid. Kanske för att det var jag som bar denna lilla, lilla människa under mitt hjärta. Kanske för att jag alltid varit en person som oroat mig. Hursomhelst bestämde vi oss för att låta barnet stanna kvar. Vi skulle ju inte få ett barn, vi hade redan ett. Enda skillnaden var att det här ännu var ofött, oskuldsfullt. Denna lilla varelse av samma kött och blod var ännu förskonad från omvärlden. Vi väntade ända tills jag gick in i vecka arton innan vi berättade för den, omvärlden. Hur vi blev bemöta? Det önskar jag att jag kunde svara på. Bemötandet sker nämligen bakom ryggen, ord som vi varken får eller kan ta del av. Jag önskar också att jag kunde säga att jag ger blanka fan i vad folk säger. Det gör jag inte. Det är min uppgift att skydda den lilla som växer i min kropp. Ett ansvar som känns betungande när jag tänker på vad det barnet får utstå innan den ens är född, just för att den, enligt mångas mening, kommer att födas hos fel föräldrar.

Jag hoppas att ni kommer vilja följa min blogg. Här kommer jag att skriva om hur det är att vara jag, en omtalad 21 åring med ADHD, marfanssyndrom och oplanerat gravid. Om min Jim och älskade familj, om sorg och glädje. Om mina tankar värderingar om det som sker.  Jag kommer att dela allt med er läsare. Och kanske lite till. Bloggen är nämligen skriven för min egen del, ett försök att rensa upp bland de tankar som tar alldeles för stor plats i mitt huvud. Och eftersom jag oftast är en väldigt positiv och oseriös person så kommer det nog komma en hel del sånt också. Hoppas ni vill följa mig på min resa, din resa, VÅR resa! Massa kramar, N.

Vill dela med mig av den här fina bilden.
Den gjorde Jim till mig ett par veckor efter att vi bestämt oss fullfölja graviditeten.
För mig finns det inget finare en fader kan göra till sitt ofödda barn. Älskar dig <3