Hej och hå på er! Tänkte tråka ut er lite med en uppdatering om mitt senaste dygn  på förlossningen. Vi åkte in igår runt klockan halv tre på eftermiddagen efter att jag noterat en liten blödning när jag torkade mig. Vid undersökningen visade det sig att jag var två cm öppen (hjälp!) och de bestämde att jag skulle läggas in för att se om förlossningen kom igång. I vanliga fall blir man hemskickad om man ”bara” är så lite öppen och inte har värkar men eftersom jag har ett hjärtfel (Marfans syndrom) så ville de självklart hålla mig under bevakning, vilket innebar att jag inte fick åka hem och inte lämna sjukhuset överhuvudtaget. Kan ni tänka er mig i en sådan situation, som är så fruktansvärt hemmakär och rastlös? Att vi planerat för myskväll med tjejerna på kvällen gjorde väl inte det hela roligare. Vi hade som sagt inget val och fick snällt infinna oss på rum 16 uppe på förlossningen. Fick kolla hjärtljuden på bebis då&då, allt såg jättefint ut. Med andra ord- hon sov som vanligt. Utom vid ett tillfälle då hon blev förbannad efter att de klämde på magen. Då gick hon upp som bara fan (ligger normalt sett inte högre än 147) och sprattlade ilsket för att komma undan instrumentet.

Eftersom vi inte planerat att stanna kvar så hade vi knappt några tillhörigheter. Ingen data, inget godis, inget schampo, inga underkläder.. Jamen ni hör ju.
Så det blev till att slötitta på tv (som faktiskt fanns på rummet) hela dagen+kvällen i väntan på att någonting skulle hända. Hemma höll Melissa ställningarna. Hon tog hand om både John och Milton, ordnade käk och dammsög. Vilken klippa du är! Jag lovar, ska göra exakt samma sak för dig om du någon gång i livet får för dig att skaffa barn. Just nu misstänker jag att du är ganska avskräckt efter din helkväll med John. Och lär du inte bli avskräckt av honom så lär du garanterat bli det efter att ha hört mitt gnäll om hur tråkigt jag haft det. Stackars mig! Vi fick besked att vi skulle få åka hem idag om allt höll sig lugnt. Pyttsan. I morse kom en ivrig narkosläkare in och berättade glatt att de för säkerhets skull vill hålla mig kvar en natt till bara för att dubbelkolla. Misstänker faktiskt att det bara är för att dem annars inte skulle ha något alls att syssla med. Vi är nämligen de  enda på hela avdelningen. Verkar inte vara särskilt populärt att få barn den här perioden. När jag kastar en blick ut genom fönstret förstår jag varför.
Här har ni lite bilder på vårt fängelse.

Jag vill börja med att presentera..

.. den fantastiska sängen! Inte ens far min ville sova i dem. Har inte haft så ont i kroppen sen puberteten, men vad gör det?!
Då blir man ju ännu gladare när man kommer hem och inser vilken tur man har som får njuta av ett sådant fantastiskt föremål som en riktig säng 🙂
Kan inflika att jag inte sov mer än två timmar. Dessutom var det fel på fönstren så det drog kallt hela tiden.. Avundsjuk?! Jag byter gärna med vem som helst!
Jim också..

Sedan så har vi toaletten.

Faktiskt riktigt förälskad! Stor, rymlig och mysig. Inte sant?! Övervägde faktiskt att sova härinne istället men jag lät bli.

Sist och ganska obetydligt så har vi det här. Vet inte riktigt vad det är bra för men jag tror att det
är till för sköterskorna. Hemtrevligt, eller hur?

Hoppas ni inte blir allt för avundsjuka nu. Det kostar nämligen nästan 300 spänn per natt att sova här.
Då kan jag meddela att maten inte ingår. Funderar att bli politiker. Kanske Stefan Löfven vill prova att tillbringa en natt i en utav sängarna och sedan betala 300 kr för det? Utan mat såklart. Han är redan tillräckligt övergödd.

Nu sitter vi och kvällsfikar i det tomma uppehållsrummet. Det ingår faktiskt (fikat+rummet) och är helt OK. Sen är sköterskorna hur goa som helst
och det gör hela visiten betydligt trevligare. Och att Jim sprang iväg till Ica och köpte gottis till mig gör allt NÄSTAN perfekt. Har fortfarande inte känt av några värkar så vi får väl se om det händer något under natten. Jag uppdaterar flitigt!Om det inte gör det så ska jag åka hem. Jag behöver slå in julklappar. Ha en fin kväll sålänge, nu gråter Jim efter datan. Kramisbananis! /Nadia

Ja fan vad jag är TRÖTT PÅ DIG. Du är i vägen precis överallt (jag är van att vara pytteliten och få plats vart jag än vill få plats) nu är du plötsligt i vägen överallt.
Mina höfter har blivit större och lår+rumpa likaså. Ändå tycker alla att jag är så liten och har en så gullig mage. Själv tycker jag mest att jag ser ut som en uppblåsbar melon. Hur fan överlever ni med normalstora magar?! Jag tycker det här är en pärs!!

Inte bara det att man inte får plats någonstans. Jag kan inte sova heller. I natt har jag inte sovit ett piss. Försökte först sova inne hos John eftersom min förstående make skulle spela. Gick inte. Sedan fick jag äntligen gå in och lägga mig i min egen säng (fast föredrar faktiskt Johnes- den är mycket skönare) men kunde såklart inte somna där heller. Magen var i vägen överallt, halsbrännan var på topp och det gjorde ont så fort jag vände mig i både ryggen och magen. Halsbrännan den har kommit tillbaka helt om ni är intresserade. Så fort jag lägger mig ner är den där och jävlas. Sitter upp också förresten. Och när jag kramar folk (?!). Eftersom jag inte får sova något på nätterna så är jag trött jämt också. Vilket resulterar till att jag blir grinigare än en brunstande kossa och det går ut över min familj- som blir ledsna. Och så får jag dåligt samvete. Åh, älskade bebis <3 Tänk vad du ställer till det redan innan du är född. Tack ska du ha!
Nu har jag med stolthet visat ännu en sida som officiell gnällkärring. Nu blir det gröt och hundpromenad.

p.s Om ni råkar få syn på mig just nu (smink i hela ansiktet, flottigt hår, påsögon) så bli inte rädda. Jag brukar faktiskt inte vara såhär ful. D.s

Vet inte om ni blev besvikna eller glada över det beskedet, men jag överlevde mot alla odds gårdagen. Efter att jag skrivit inlägget så slutade patetiskt nog ”värkarna” eller vad det nu var och jag kunde i lugn och ro titta på Beck resten av kvällen. Det är och har varit mina favoritfilmer sedan jag var runt tre-fyra år (Jag har alltid varit ett konstigt barn) och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett om dem. Igår såg vi I stormens öga. Faktiskt en utav det sämre filmerna om ni frågar mig. Kan visserligen bero på att jag sett den så obehagligt många gånger.

Gunvald är lika snygg som vanligt! Fast får jag välja föredrar jag honom utan skägg.

Handling:

 Martin Beck och hans kollegor kopplas efter fyndet av ett bränt kvinnolik in i jakten på en grupp fridfulla miljökämpar som i stället visar sig vara präglade att idka terrorism över gränser. Utredningen försvåras av att Gunvald Larsson i sin tur misstänks av SÄPO för att vara inblandad i mordet, då han är bekant med den kvinna som misstänks ha blivit mördad. Gunvald tvingas hålla sig undan, samtidigt som han jagar de riktiga mördarna, vars nya mål är en attack som kan innebära en katastrof med ödesdigra konsekvenser.

Ett litet filmtips såhär på morgonkvisten bara. Kan inflika att jag nästan har dåligt samvete, lät nämligen inte min stackars pojkvän spela ett dugg igår utan tvingade honom att umgås med mig hela dagen. Ett sant nöje från min sida. Man ska väl passa på? Nu tänkte jag ta mod till mig och lämna hemmet ett par timmar. Ska nämligen åka till Borlänge med Morsan och springa in på rusta för att köpa ljusstakar. Har jag tur lyckas jag fjäska till mig både lunch och ett besök på Ica maxi. Maten i kylskåpet börjar tryta nu, lika så pengarna.. Ha det så bra mina fina läsare så hörs vi! / Nadia

Vet inte alls vad som är på g att hända och det skrämmer mig. Sedan klockan ett idag har jag haft smärta i ryggen som kommer och går.
Ni vet att jag skrev om det tidigare, att jag fått det på nätterna ett par gånger? Nu är det så jäkla mycket värre för smärtan vägrar att släppa. Den har kommit & gått under hela dagen och för en stund sedan fick jag även magsmärtor, magen blev spänd och hård som tidigare. Kändes ungefär som förvärkar vilket det säkert var också. Så fort smärtan i ryggen släpper ett ögonblick kommer den istället i magen och vice versa. Är livrädd för att det är förlossningen som håller på att starta då jag känner en stark oro att föda för tidigt, dels för att barnet är så litet (v36 bara 2,1 kg och inte 2,2 som jag trodde tidigare) och dels för att jag inte alls är redo ännu. BB väskan är inte packad, skötbordet och spjälsängen är inte fixade och jag har inte slutat skolan eller ordnat med föräldraintyget till försäkringskassan. Det enda jag är någorlunda klar med är kläderna som vi ska ha med oss till BB. Gjorde i ordning det igår och såhär blev det.

Kanske lite få plagg?? Funderar på att stoppa med något extra samtidigt får man ju kläder där. Storleken är 44 (prematur) och så en väldigt liten 50.
Hon kommer att drunkna i overallen som är 56 haha! Slänger upp en bild på lite mer kläder som jag fick av Jims halvsystrar när vi hade ”släktträff” här i onsdags.
Det som ligger framme är i 56 resten i lite större storlek, 62 =) Fick både nytt och sådant som deras barn haft och växt ur. Är så otroligt tacksam, kläderna var såååå fina! Utan all hjälp skulle vi aldrig klara det här ekonomiskt så tack SNÄLLA <3

Hur som helst ni som fött barn- hur startade er förlossning? Inte såhär hoppas jag?! Smärtan har varit likadan hela tiden och den i ryggen sitter ungefär 7 cm ovanför svanskotan på höger sida 9 muskeln. När jag trycker med handen är det ömt. Just för tillfället är det lugnt och strålar bara lite. Min kropp och jag väntar på nästa utbrott som kommer mellan ca femton minuters mellanrum och håller i ett bra tag efter att den startat. Fast ibland kortade, 5 minuter. Så inte är det riktiga värkar jag känner? Varken vatten eller slempropp har gått ännu så får bara hålla tummarna att det är ”vanliga” förvärkar. Var hos Bm tidigare idag och hon trodde inte att det var foglossning som jag först misstänkte. Förvärkar trodde hon inte heller på eftersom jag inte hade ont i magen ( men nu senaste timmen har jag fått det vid två tillfällen också) och att förlossningen hade startat var hon tveksam till. Undersökningen såg för övrigt bra ut, idag låg vi på 31 i sf mått (normalmått är 35) och hon följde fint sin lilla kurva. Hjärtat pickade på bra och blodvärdet var super. MVG med andra ord! 😀 Så ska den här förbannade smärtan komma som ett brev på posten. Typiskt just idag också, nu när Johne blir borta över helgen och jag & Jim ska passa på att ha en myshelg tillsammans. Har inte kunnat äta alls idag men ska försöka trycka i mig lite pizza nu, den kom precis från Milano via hemkörningen. Uppdaterar förhoppningsvis senare om jag inte måste åka in till förlossningen.. Åh! *Oroa sig som vanligt* Vill inte ha ut nån bebis än!

Alltså.. Ja jag tyckte väl att det var dags för en uppdatering, för att jag vet att många utav er på något konstigt sätt är intresserade
av hur det går för mig och bebisen. Jag var ju i Falun i tisdags för EKG och ultraljudsundersökning av hjärtat. Då skulle jag också äntligen få ett beslut om det blir snitt eller inte. Som ni vet har jag sedan jag var femton vetat om att ska det bli barn för min del så är det snitt som gäller. Sedan blir jag gravid, går på kontroller och det konstateras- att mina värden sett så bra ut att ett snitt inte är ett måste längre men att saken noga måste undersökas.

Mitt hjärtfel är väldigt ovanligt (bara ca 10 stycken i hela Sverige som är drabbade) och tyvärr 50 % ärftligt.  Hjärtfelet gör att pulsådern vid aorta är tunnare än vanligt vilket medför att den lättare brister, vid t.ex alkoholkonsumtion, rökning, hög stress, plötsliga fall osv. Spricker den kan man i bästa fall akutopereras, i värsta fall dör man. Men det här har jag levt med i så många år att det helt enkelt blivit naturligt för mig. Läkarens besked i tisdags var ungefär följande: Att han inte kunde se några hinder med en vaginall förlossning då mina värden sett så ovanligt bra ut. Det var enligt hans beräkningar bara 1 % risk att aortan skulle spricka vid utdrivningsskedet då kroppen är som mest stressad och ansträngd. Så i nuläget lutar det mot att det trots allt blir en vanlig förlossning.

Hur jag känner mig? Ja vad ska jag säga? Bara en stor ihålig tomhet. Som om det fan inte spelar någon roll vad dem gör med mig, jag och barnet kastas ändå bara runt som ett par föremål bland olika läkare, hit och dit, ett besked där, ett besked här. Jag orkar inte bry mig längre. Det får bli hur det blir. Netvös? Klart som fan. Mest för att jag är så klen och inte smärttålig. Min kropp är inte gjord för att bära och föda ett barn. Samtidigt vill jag inte snittas. Visst, riskerna är mindre för att aortan spricker, jag slipper smärtan med att föda och jag får ett exakt datum när lillan plockas ut. Perfekt för mig som måste ha struktur och koll på allting. Men sen då? Jag vill inte göra en bukoperation, ha ont i flera veckor och vara nyopererad. Jag vill inte att en läkare ska vara och gräva i magen på mig om det inte är absolut nödvändigt. Och tänk om min bukvägg inte läker som den ska, så att jag inte kan få fler barn sen? Snälla snälla hjälp mig. HJÄLP MIG NÅGON. Vad ska jag göra? Hur ska jag känna? Nu får jag väl troligtvis inte chansen att välja (hjärtläkaren skulle lämna sin rapport till gyn som däreft beslut, det fantastiska är att de skulle ha sitt möte den SISTA November, då jag tror att ungen redan är ute. Underbart eller hur?!) men tänk om det är så. Va fan ska jag ta? Snitt eller inte? Och om det blir vaginallt- hur ska jag överleva? Jag vädjar till er, alla mammor, alla som fött barn. VÄGLED MIG. Hjälp mig. Hjälp mig att göra ett beslut och krossa tomheten som byggt bo i mitt hjärta. Jag vill glädjas åt mitt barn, inte känna mig som ett avtrubbat nervvrak.

Tro mig, ni kommer att skratta åt mig idag. Jag kan skratta nu jag också. I efterhand. Men där och då var jag arg som ett bi
och så långt från skratt som man kan komma! Hade möte idag med mitt personliga ombud och en snubbe från försäkringskassan. Efteråt skulle jag tillbaka till skolan för att jobba med mina restuppgifter så att jag kan få mitt omdöme. Hur som helst så missade jag tåget. Tänkte, okej, det kan hända alla, ringde Daniel (Mitt PO) och ändrade tiden till halv tolv, gick hem igen med min dator  och väska och satt mig å väntade på bussen som skulle komma om en timme. Går ner igen med alla grejer och ser bussen åka iväg TVÅ minuter tidigare än utsatt tid. Behöver jag säga att jag såg rött?! Så fick lov att ringa försäkringskassan, skolan och Daniel å förklara mig. Vilken jävla soppa. Mötena kunde tack&lov ombokas till imorgon så nu ska jag dit direkt efter Falun. Imorgon träffar jag ju min hjärtläkare.. och får beslut. Känner på mig vad det kommer att bli så vi får se om jag har rätt. Känner mig fortfarande förvirrad och vet inte riktigt vad jag ska föredra. Kan inte ungen ploppa ut bara, eller så kan väl storken komma? Enkelt och bra. Kan betala om det är så!

Funderar på att ringa förlossningen också. Nog för att min unge är lugn och har varit det hela tiden men de senaste dagarna har hon knappt rört sig alls. Det är bara om John kommer och pratar med henne som hon lojt svarar genom att puffa lite. Riktigt så lugn verkar hon inte vara och barnmorskan säger ju att man ska vara noga med sånt där. Mig eller Jim vill hon inte kommunicera med överhuvudtaget. Tror att hon redan börjat sin tonårsperiod. På tal om tonåringar ja.. Finns det möjligen någon som har en tidsmaskin att låna ut? Skulle vilja spola min ett par år bakåt i tiden. Honom som tioåring vore lagom. Då var han glad snäll och beskedlig. Var han ledsen fick han en glass så var det bra sen och han hade inte hälften så stort ordförråd. Inte heller tyckte han att livets mening var att spegla sig och han skämdes inte om man råkade kalla honom för lilla snuttegubben offentligt. Ja, tio år är perfekt!

Dagens höjdpunkt var att få träffa min gamla högstadiebästis Tobbe igen. Fan vad jag saknat honom. Ska absolut åka och hälsa på honom i Gävle sen när ungen är ute. Kanske blir Gävle för mig också framöver? De sägs att dem ska ha bra högskolor där.

förlåt tobbe, men kunde inte motstå denna!

Nä, nu har jag käkat upp gröten och ska hoppa in i duschen. Sen ska jag köra min lilla eldsprutande drake i säng och med ett leende trycka av älsklingens xbox. Så blir det att sova. Tror jag börjar bli gammal för att lägga sig känns nu mer som dagens höjdpunkt. Önska mig lycka till imorgon! /Nadia

Gravid i vecka 37