Vecka 26 + två år av kärlek

Idag är det två år sedan jag & Jim blev tillsammans. Att tiden gått så fort det är nästan svårt att förstå.
Vi träffades på en fest i slutet på Juli och blev tillsammans tre veckor efter det. Jag kan faktiskt erkänna att jag inte var särskilt imponerad av Jim början.
Faktum var att han var tänkt som mitt engångsligg (vadå, jag hade varit singel i nästan tre månader efter ett tre års långt förhållande, då blir man desperat!) och när det inte gick i lås eftersom Jim var oskuld (enligt honom själv hade han legat med 17 stycken) så tappade jag intresset. Men det gjorde sanerligen inte Jim! Efter festen fortsatte han att ringa mig flera gånger om dagen för att fråga om vi kunde träffas.  Envis som han var (En oxe uti minsta detalj) gav han inte upp trots att han flera gånger fick nobben (hade fortfarande tankarna på annat håll, det har man om hela ens liv nyligen krossats) och till slut gav jag med mig och började träffa honom.

Första bilden som togs på mig och Jim.

Sakta men säkert började känslorna växa fram och när Jim ett par veckor senare tog mod till sig och skickade en förfrågan till mig på facebook tackade jag efter en stunds betänketid ja. Aldrig att jag har ångrat det. Jag fick nämligen inte en underbar pojkvän utan också två småbröder på köpet, någonting som jag alltid saknat i mitt liv. Jag fick en livsgnista och någonting att leva för. Under de här två åren har jag lärt mig mer än vad jag gjort under hela min livstid. Jag har lärt mig så mycket om hur människor fungerar och livet tillsammans med Jim och hans familj har fått mig att finna sidor hos mig själv, sidor som jag inte trodde var möjliga. Jag fick  känna mig respekterad och idag är jag tacksam för att livet ibland tar en helt annan riktning än den som man själv förutsett. Om jag inte hade störtat den där dagen 23 maj 2012 så hade jag aldrig vågat ta min allra första flygtur.
Som i alla förhållanden har vi självklart haft våra motgångar. Jim har sina problem och brister, likaså jag. Vi båda har känt oss svikna och förkrossade.
Jims otrohet förra året höll på att ta knäcken på vårt förhållande. Men tack vare att han tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att han verkligen inte ville förlora mig så gick det vägen ändå. Och här ser ni vad det, ett år senare, resulterade i,

en fantastisk liten varelse, vårt barn. Oplanerad men inte oönskad.
Det blir början på en helt ny resa, både för oss individuellt och för vårt förhållande. Jag tror att det kommer bli starkare än någonsin.

Jag vill tacka alla som trott och fortfarande tror på mig och Jim. Jag vill tacka våra familjer för allt stöd vi fått. Tacka för det ekonomiska ni ställer upp med, fixandet i lägenheten och att ni kör upp saker dit titt som tätt. Utan er hjälp skulle det här vara en omöjlighet för oss. Kan inte beskriva hur förbannat tacksam jag faktiskt är, även om jag ibland är framfusig och dålig på att visa det.
Jag vill tacka alla våra vänner, framförallt mina närmaste (Ni vet vilka ni är, även om ni bara är två!) utan er så hade jag inte stått här varken förr eller senare. Speciellt en av er som varit med mig från början till slut. För mig är du oersättlig. Och du kommer alltid vara bland det viktigaste för mig.
Jag vill tacka Jack och John, mina älskade ”bröder”. Det är två år tillsammans med er också idag och trotsatt ni vet HUR mycket jag verkligen älskar er, så får ni höra det en gång till. Även om vi bråkar ibland så skulle jag aldrig backa för att sätta en kula i huvudet på den som skadar er. Ni har gett mig de syskon som gud glömde att ge mig.
Och så vill jag tacka Jim, som gjorde allt det här möjligt för mig. Jag älskar dig så mycket. För mig är du himlens alla stjärnor och lite där till.

Jag gick dessutom in i vecka 26 idag (hade räknat lite fel på datumet, haha!) och det känns faktiskt bättre & bättre.
Det mesta av min tvivel har försvunnit nu, tack vare alla som bryr sig och kommer med sitt stöd. Jag blir varm varje gång någon känd eller bekant stannar mig och vill känna på magen, frågar hur jag mår och hur det går med bebisen. Då känner jag mig stark och jag hoppas att mitt barn kommer att få del av eran kärlek även den dagen då hon kommer ut. Ni ger så mycket mer än vad ni tror.

Imorgon skriver jag mer om barnets utveckling, hur det känns och hur jag mår (har en del uppdateringar på den fronten!) men idag vill jag bara lämna det här inlägget så som det är. Idag vill jag hylla min fantastiska pojkvän och gratulera oss till våran tvåårsdag!