Månadsvis arkiv: september 2014

Barnet

Fostret väger runt 1,6 kilo. Längden är ungefär 43 centimeter. Fingernaglarna har vuxit ut ännu mer och når fingertoppen. Fostret kan fixera blicken och ser bättre skillnad på ljus och mörker. Det verkar som om det även kan börja känna igen och reagera på musik som spelas vid upprepade tillfällen.

Mamma

Livmodern börjar närma sig revbenens nedre kant och många känner att de blir tyngre. Du kan ha gått upp ungefär 8-10 kilo, men hur mycket man går upp i vikt är olika. Det viktiga är att du äter rätt och motionerar.

Din lungkapacitet har ökat från 500 till 800 kubikcentimeter luft per andetag. Det behövs både för barnet och för dig själv. Den ansträngning det innebär att vara gravid kan göra dig andfådd. Bebisen fyller upp större delen av magen så det kan kännas trångt och tungt.

Många kvinnor samlar på sig vatten. Om dina ben är svullna och känns tunga kan du prova stödstrumpor. Det kan också hjälpa att ligga eller halvsitta med benen i högläge.

Har du börjat tänka på förlossningen? Känns det bra, roligt, spännande, ångestframkallande, häftigt? Prata med din familj och dina vänner. Din barnmorska finns också där för att reda ut begrepp och lyssna till dina tankar.

Såhär ser min lilla bebismage ut idag! Inte är den stor inte.. Haha, jag chockar många när jag berättar att
jag faktiskt gått ända till vecka 31. Igår i stallet var det en ur morsans ridgrupp som inte ens förstått att jag var gravid.. 🙂
Känns inget särskitl att vara i vecka 31, det känns typ som det gjorde att vara i vecka 30. Nu är det bara två månader kvar till BF (okej, lite mer men inte mycket) och det känns.. fortfarande overkligt. Undra om jag ens kommer fatta när jag rullas in på förlossningen? Osäkert. Väntar fortfarande på besked om det blir någon vanlig förlossning eller kejsarsnitt. Läkarna har dock sagt att jag bör förbereda mig på att det blir ks. Tur att jag varit ”förbered” på det ända sedan jag fyllde arton då haha, annars kanske det hade varit lite jobbigt. I natt kom halsbrännan tillbaka igen men kunde åtminstone inte somna. För övrigt mår jag bra utom smärtan i magen och åderbråcken. Har inte varit sådär kolossalt trött idag heller och det känns skönt. Ingen foglossning, inte ont i ryggen, ingen tyngdkänsla och inga svullnader.. tur igen alltså! Andfådd har jag däremot blivit haha, kan knappt cykla längre utan att flåsa som en pensionär med KOL.. pinsamt pinsamt.

Idag har jag hunnit med en massa saker. På förmiddagen åkte vi till Solvarbomarknad med familjen. Efter två minuter hade jag tappat bort allihopa och fick gå själv större delen av tiden. Skönt kan tyckas, men inte när man har socialfobi. Vad det innebär kan jag gå in på en annan gång, men det ställer till en hel del, särskilt vid sådana här tillfällen. Hittade dock på delar av dem då & då, å slutligen var vi alla samlade. Jim köpte en tröja, mobilskal och jag nöjde mig med en salt lakritsrem. Göttans!
Gick en promenad med hunden efteråt och bakade litegrann med Emelie (vi kan säga såhär, vi hade olika lyckade resultat, måste säga att min äppelpaj var en triumf i jämförelse med hennes mockarutor, men så är det när man ska lära sig något!) Mums!

Under tiden kämpade Jocke & John med att sätta upp Johnes nyinköpta skrivbord utan bruksanvisning

så att Johns dator äntligen skulle kunna få flytta upp (det har han väntat på!)

och jag tycker resultatet blev strålande bra. Tur att vi har Jocke i familjen, bättre svärfar kan man inte ha, det garanterar jag! Händig och duktig.

Niklas och Jim var ungefär såhär intresserade haha. Skapligt trötta efter lan en hel helg! Och Jack stannade hemma som vanligt..
Undra just vad jag ska hitta på för att locka hit honom lite oftare? Mat?

Nu ska jag krypa ner i ett varmt bad (de enda som hjälper en liten stund mot smärtan i underlivet, tur att vi har gratis varmvatten!) och sen kasta mig framför tv:n, slöa & äta godis, ska försöka förtränga att skolan drar igång igen imorgon. Usch! Lägenheten är dammsugen och klar.. vi har bestämt oss för att vi ska städa varje söndag (bara för jag är lite pedant) och känner mig ganska så nöjd över att ha fått både Jim och John att hjälpa till. John dammsög hela sitt rum efter lite övertalning. Ska vi kalla det skils eller manipulation? Jag väljer skils (a). Sov så gott allesammans när ni nu ska sova. Tack för att ni fortsätter följa mig! / Nadia

Jag har slutligen fått lov att känna mig besegrad. Anmälde mig till en westerntävling för ett par veckor sen. En tävling som jag sett fram emot hur länge som helst. Andra tävlingen för mig och Rebell och jag kände mig verkligen taggad.  Tre klasser blev det.

Trail

Pleasure

Western horsemanship

Förra gången jag & Rebell tävlade vann vi faktiskt Pleasuren så för en gång skull kände jag mig både förväntansfull och taggad.
Hade haft problem redan förra lektionen med ont i magen, det kom typ som snabba hugg på ena sidan. Men var väl naiv och tänkte att det var en engångshändelse.. Men icke. Fick lika ont idag om inte ondare, så fick ta förnuftet till fånga (har tappat räkningen på hur många som försökt få mig att skippa tävlingen) och stryka mig från alla tre klasserna imorgon.

Kanske är barnslig, men känner mig som en unge som blivit snuvad på julklapparna.. Jag som hade en sån bra känsla och längtat så. Men det går inte att tävla i western när man varken kan sitta ner, göra halt eller ställa. Så jag får väl nöja mig med att vara publik tillsammans med min fotograf..

En dusch bidde det iallafall för skruttpållen. Det hade vi planerat länge.
Med flisis efter badet var det mysigt!

Nu ska jag ha fredagsmys med min minsta grabb.

Han fick köra lite moppe bredvid mig hem idag och var överlycklig. Nu kanske jag till och med får en godnatt kram utan tjafs idag!
Det gäller att fjäska lite så man ligger på plussidan ibland. Jim har en kompis här (Niklas) och de ska lana hela kvällen. Vi får se vad jag och skruttungen hittar på, vi har åtminstone bunkrat upp med ordentligt med godsaker.

Så jag tror att vi klarar oss. Hoppas ni får en fin kväll tillsammans, ta hand om familj & vänner!

Det enda jag i princip kommer ihåg från första delen av graviditeten (dvs innan jag ens visste att jag var gravid) var den påtagliga skitjobbiga tröttheten. Orkade ingenting hur mycket jag än sov, var konstant sur för att jag var trött, svidande ögon och seg hjärna. Tröttheten försvann tack och lov i vecka 12, som den gör för de flesta. Men- Nu har den jäveln kommit tillbaka igen! Det började i förrgår och jag trodde att det var något tillfälligt. Nu har jag insett att det tyvärr inte är så utan att det här är någonting som drabbar nästan alla kvinnor igen runt vecka 30 för att sedan hålla i sig någon månad, ibland to.m fram till förlossningen. Ni kan ju gissa hur sprudlande lycklig jag känner mig över det..
 Tja, det är väl en ganska korrekt beskrivning.

Värst är det efter klockan tolv på dagen. Då slår det till med full kraft och håller sedan i sig framtill kommande dag, för att sen komma tillbaka igen. Jag vet fan inte om jag står ut. Förstår inte hur jag ska orka ta mig till Falun (EKG) imorgon, och sen rida+duscha häst inför lördagens tävling. Kanske dags att bromsa upp lite? Kroppen börjar säga ifrån. Har nästan konstant ont i magen, kan inte böja mig ner och inte ligga på sidan. Nä att vara gravid är verkligen inte ens i närheten så härligt som jag föreställt mig, det är rena pesten. och ändå har jag så små bekymmer jämte mot så många andra.
Tröttheten gör också att jag dras med en konstant huvudvärk. Och vad den gör med mitt humör ska vi inte tala om.. Jag avskyr verkligen att vara sur och grinig men är det konstant. Fyfan alltså.. Fyfan. Kan det här inte bara sluta snart? Jag orkar inte gå runt & känna att jag håller på och somna hela tiden! (För er som undrar så beror det på överskottet med hormoner så nej jag har ingen järnbrist). Går inte att göra något åt alltså, bara att lida i tysthet. Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz………………………..

Det kommer väl sluta såhär för mig också. Om jag ska vara ärlig så känns det väldigt lockande right now.

Vi har inget internet i lägenheten ännu heller. Eller jo, men ingen internetsladd. Och inget trådlöst. Det är nämligen så att de förra ägarna har rivit bort koden till det trådlösa nätverket, så vi kämpar för kung och fosterland tillsammans med en från Säterbostäder med att försöka få fram den på något sätt. Det är alltså inte så att jag skiter i er på något sätt (jag har fått ett par väldigt fina kommentarer här på bloggen som jag varken kunnat läsa eller svara på ännu) och ignorerar era PM på facebook; det är helt enkelt så att jag inte har en chans att svara och läsa dem ännu. Jag lovar att så fort jag får internet blir jag kontaktbar igen. Läskigt hur beroende man är egentligen.. Hujedamig!
Nu ska jag försöka vakna, hämta hund+barn, handla och pallra mig upp till åsen (om jag inte ramlar ihop i något dike, det märker ni väl) för lite middag i fina vänners och familjs lag. Hoppas ni har en bra kväll, tack för att ni fortfarande läser. Puss

Barnet

Nu växer fostret mycket, och kommer att öka med ungefär 200 gram i veckan fram till förlossningen. Just nu kan fostret väga runt 1,4 kilo. Det är omkring 41 centimeter långt, men från och med nu kan det skilja mycket i vikt mellan olika foster eftersom föräldrarnas gener påverkar att vissa barn blir större och andra mindre. Moderkakans storlek och funktion spelar också roll.

Fostret har så gott om plats att det kan vända sig och växla mellan att ligga med stjärten eller huvudet nedåt. Först om några veckor behöver det lägga sig tillrätta med huvudet nedåt.

Mamma

Nu har tre fjärdedelar av din graviditet gått, bara tio veckor kvar! Det kan vara bra att fundera lite över hur det kommer att bli när barnet kommit ut. Passa på att göra sådant som du gissar att du inte hinner sedan – gå på bio, fika med en kompis, gå till tandläkaren eller frisören.

Nu har jag äntligen kommit dit. Vecka 30, veckan som är en utav graviditetens höjdpunkter. Då det bara är tio veckor kvar till Bf.

Om jag ska vara ärlig har jag alltid trott att det skulle kännas annorlunda, större på något sätt. Jag menar, jag har gått snart hela graviditen utan att känna mig ett dugg gravid. Nästan så att man känner sig lite snopen, typ snuvad på det där som man hela livet gått och funderat på. Den första graviditeten. Och så känns det precis som vanligt, bortsett från att alla plötsligt är så intresserade av hur mycket man gått upp i vikt, att magen putar ut och att man drabbats av lite olika krämpor. Inget mer med det. Står och tittar mig i spegeln och tänker; jaha, ska det inte vara mer än såhär? Vart tog allt de fantastiska, de livsomvälvande vägen, de som alla pratar om? Vart tog de som ska vara både underbart och hemskt vägen? Hur kan man vara höggravid och ändå känna sig precis som vanligt? Hur ska man snart kunna vara en utav dem som stolt visar upp en minimänniska i en barnvagn ute på stan utan att ens ha förstått att man snart faktiskt ska ha barn?

Innan jag blev gravid så trodde jag att jag skulle tillhöra en av dem som saligt hände bland bebiskläderna, spammade alla stackars facebookvänner med magbilder varannan timme, hade stenkoll på vad man får och inte får äta och skrev mängder av inlägg på familjeliv. Istället blev jag.. Precis som vanligt. Jag har inte ändrat min livsstil ett dugg sen jag fick reda på att jag skulle bli morsa. Och vet du, så kan det få vara. Jag är bara själv chockad över hur allting kan bli precis motsatsen till vad man alltid föreställt sig. Men självklart kan man inte låta bli att fråga sig; är det något fel på mig? Då är det lätt att glömma att många andra blivande morsor före mig har känt sig likadant. Men tyvärr måste en graviditet ofta innebära ett spel för kulisserna. Att visa utåt att man kanske inte är så lycklig som alla väntar sig att man som gravid ”ska” vara är inte alltid så lätt.

Att gå in i den självsäkra blivande mamman som redan kan och vet bäst trots att hon aldrig hållit i en unge, är nog så jobbigt. Ibland har man så fullt upp med sig själv och sitt ältande att man helt glömmer både graviditet och bebis. Det är okej. Det enda som är viktigt att komma ihåg är just det; det är okej. Vi är alla olika, också när det kommer till att bära ett barn.
Jag tror att sista veckorna kommer att gå fort nu. Visserligen tycker jag att det gått väldigt fort hela tiden, men om det nu är möjligt så kommer tiden att rusa på ännu snabbare.
Från och med nu blir barnet mer och mer en egen individ. Det är är häftigt. Och återigen blir jag tacksam gentemot min bebis att den är så liten.

Hörde om en mamma som fick föda ut en jätte unge på 6 kg…. Vi håller på och gissar lite vad hon kommer väga när hon kommer och hur lång hon kommer vara. Tänkte att ni också skulle få göra det.. Den som kommer närmast vinner något alldeles extra! Mer information om det kommer senare, kanske runt vecka 35 😉 Nu inser jag att jag borde stänga av datorn innan läraren kommer tillbaka. Tror inte att bloggning räknas som politik, hur knasigt det än låter, mina kära läsare. Vi hörs senare, önskar er en bra eftermiddag!

Förlåt för massa text och inga bilder nästan. Skoldatan är från stenåldern och helt värdelös.

Jag och Jim var som ni vet på ultraljud idag, sk tillväxtsultraljud (Kontroll på hur mycket hon växt) och det var, om vi ska uttrycka oss rätt, en riktig jävla flopp. Vi hade tid klockan 14:30 och resan dit gick bra. Fick komma in på utsatt tid och visades till ett undersökningsrum av en något förvirrad Barnmorska som frågade om vi visste varför vi skulle på TUL (själv hade hon ingen aning) så vi svarade lite tafatt och hon bad oss vänta kvar. Och vi väntade. 35 minuter senare fick jag nog och gick till receptionen , då visade det sig att de hade glömt oss. Fick vänta 10 minuter till och sedan kom de in en barnmorska och en studerande som började undersöka mig. Fick klet på magen och bebisen dök upp på en skärm, liten tjock med uppåt näsa precis som sist. Om jag ska vara ärlig så ser jag inte särskilt mycket överhuvudtaget på den där skärmen, men Bm gjorde tydligen det och hon meddelade att allt såg bra ut. Efter en stund försvann de ut och bad oss vänta kvar.
Efter ungefär en kvart så dök studenten upp och sa: ”Eh, ja han väger 1300 g eller ja han/hon (Huha?!) jag vet ju inte vad det är hihi och det är lte under normalstrecket men inte mycket (Normalt ligger på 1480 g) så allt ser väldigt bra ut. Ni får en ny tid om tre veckor.”
Frågade hur lång hon var men det hade de visst glömt att kolla. Jaha?! Det är väl de som är själva meningen med TUL, att checka av längd och vikt?!

Inte fick vi reda på om det blir kejsarsnitt eller vanlig förlossning heller, det visste dem fortfarande inte (!) och det är mindre än tre månader kvar till BF! Vi kanske skulle få reda på det nästa besök om tre veckor. Jamen åh, vad härligt. Man vill ju inte alls ha lite tid att förbereda sig på heller. Dessutom så ville min Barnmorska i Säter att jag skulle ta reda på hur det blir eftersom vi ska påbörja föräldrautbildningen nästa vecka och då är det bra att veta vad vi ska gå igenom, kejsarsnitt eller vaginalt.
Eftersom jag egentligen skulle gjort det här besöket i vecka 28 (de hade glömt bort mig då också) så hann jag inte få någon kallelse (Bm ordinerade mig förra veckan så jag skulle få komma dit idag) och behövde ett kvitto från receptionisten så att jag kunde ta mig hem på bussen utan att behöva betala femtio spänn. ”Javisst” sa studenten, gå till receptionen så fixar hon det. MY AS! Där satt det en liten skylt ”Återkommer snart, sitt ner och vänta.” det gjorde vi. Ytterligare en halvtimme. Missade bussen hem. Fick nog tillslut och gick å svor åt en BM, som motvilligt gav mig ett kvitto. Vi var inte tillbaka i Säter fören alldeles nyss. Besöket kändes helt meningslöst om jag ska vara ärlig. Sjukvården tar ibland kol på en.. Jag som varit så nöjd med hittils! Återigen ställer vi oss frågan, ska man skratta eller gråta?

Det här inlägget blev inte bland de bästa, beror delvis på att John suttit och stört mig hela tiden & på att jag är så jävla piss off.
Ha en bra kväll. Nu ska jag ägna kvällen åt min favoritsyssla- STÄDNING. Byebye.

Fina frukosten!