Låt mig föda ett friskt barn

Huvudet dunkar och jag känner mig som om någon manglat mig i mixern. Jag brukar bli så i kroppen efter att jag fått ett raseriutbrott.
Ett minus med min diagnos är väl just det, att inte kunna hantera ilska. När det blir svart så blir det svart och då finns det ingenting som kan stoppa vågen av hat som väller upp inuti. I mitt fall finns det ingen medicin som kan stoppa. Det enda jag har som färdkompis är min egen envishet. Den har räckt långt men den räcker inte för att täcka allt. När jag nått den punkten att jag blivit arg så är det försent att bromsa upp. Kanske låter det som om jag försöker skylla på min adhd; som om jag tycker att det är okej att bli förbannad titt som tätt. Det gör jag inte. Det tycker jag inte. Adhd är ingen ursäkt men det är en förklaring till varför det blir så fel för mig ibland. Efteråt kommer alltid vågen av skuldkänslor, det som visar att jag har lika mycket insikt som du. Det som visar att jag trots allt står med båda fötterna på jorden. Att jag vill förändra mig. Jag har förändrat mig. Bara de senaste åren har jag gjort enastående framsteg. Jag tar sällan, näst intill aldrig, till våld längre. Jag har börjat bygga upp en plan för att minimera mina utbrott. Har börjat försöka hitta andra utvägar än ilska tillsammans med min terapeut. Men jag har fortfarande en lång, lång väg att vandra. Kanske kommer jag aldrig att komma fram.

Men jag har åtminstone försökt.

Jag ältar ofta efteråt. Gjorde jag honom ledsen nu? Hade jag verkligen rätt till min ilska? Var det jag som gjorde fel? Kommer hon förlåta mig?
Många gånger stämmer mina farhågor. Lika många hade jag rätt till att bli arg. I en konflikt är man alltid två. Men det är lätt att glömma alldeles efteråt, när allt som sagts långsamt sjunker in och man inser vad man ställt till med. Att man sårat någon, kanske för livet.

Min familj har fått lära sig att hantera mig. Med tiden så kan alla lära sig. De är helt fantastiska och oftast är jag väldigt tacksam.
Men ibland känns det hemskt för att jag inte kan ge tillbaka det dem ger till mig. Ibland känner jag mig så utanför och ensam. Som den fula ankungen. Som om det är jag som är annorlunda. Den felande länken. Den som inte förstår, den som inte kan, den som inte hänger med.

Den som står där, i skuggan av värmen.

Jag har aldrig bett någon att behandla mig annorlunda bara för att jag inte tänker som du och ni. Jag har aldrig bett om någon särbehandling.
Men jag har valt att inte följa strömmen, att inte passa in. Det skulle göra mig olycklig.
Utan min adhd så skulle det inte vara mig. Jag är stolt över att jag klarar av att leva med det och jag är stolt över den människan som den gör mig till.
Men jag önskar att mitt barn blir friskt. Jag ber, låt mig föda ett friskt barn.
Älskar du inte ditt barn oavsett? får jag frågan. Jo, älskar är just det jag gör. Jag vill inte låta mitt barn genomlida samma sak som jag har gjort.
Vem säger att det behöver bli samma sak för ditt barn? Det gör ingen, men chansen är stor eftersom det är just mitt barn. Jag säger inte att det inte går att leva ett normalt lyckligt liv med adhd. Jag önskar bara att mitt barn ska få chansen att välja en enklare väg än jag fick göra.
Vad mig anbelangar så fanns det inga valmöjligheter.

När jag gör rätt minns ingen det,
men när jag gör fel minns alla det.
Kärlek. Respekt. Omtanke.
Människans budord. Ta hand om er själva och varandra ikväll, imorgon kan vara försent.