Någon annans död..

..blir någon annans bröd. Fick en släng av den visdomen i morse. Innan vi går över till den historien måste jag bara få fascineras lite av hur kallt det
egentligen kan vara i en lägenhet. Hur tusan överlever ni som bor på åsen?! Dela gärna med er av era hurtiga överlevnadstips, för närvarande sover jag med dubbla täcken+ varm svettig pojkvän & ändå fryser jag. Nåväl, nu över till min lilla historia. Vaknade som vanligt av Jims förbannade telefonalarm (tro mig, du kommer för alltid avsky låten efter att ha du hört den spelas på högsta tänkbara volym varje morgon 06:00 när du sover som allra bäst) & låg vaken tills 07:10 då det blev dags att stånkande med åderbråcket dunkande mellan benen  kravla sig upp ur sängen för att göra i ordning lite frukost åt monstret (nybliven tonåring) och mig själv.

Möttes av den här synen & fick en liten lyckokick av att elakt slita av honom filten och dra i lockarna tills han morrande klev upp & hotade mig med allt från självmord till en ond plågsam död. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: barn är garanterat sötast när dom sover.

Vi åt en relativt mysig frukost bestående av fil, flingor, juice, mjölk, frukt & nutella mackor. Jag höll mig endast till de tre sistnämnda.

Efter att ha jagat iväg minstingen till skolan så gjorde jag mig själv i ordning för att ta en lugn mopedtur till tåget.
Jag stängde & låste omsorgsfullt om mig, sneglade på klockan och njöt av att se hur mycket tid jag hade på mig. Hela sju minuter, inga problem. Här behövde man inte stressa. Traskade glad i hågen ner till moppen, vred om nyckeln..startade.. Och insåg.. Att det hände absolut ingenting. Gjorde ett par till (något stressade) försök & slutligen brummade mopeden igång med ett ilsket uääääum. Jag åkte i full fart (Stryk det där om bra förebild, är du under femton ska du sluta läsa nu) och höll på att köra över två pensionärer & en fet orange katt som låg och stekte i den kyliga morgondimman. När jag äntligen kom fram till vägen och såg målet torna upp sig framför mig, hände det som inte fick hända. Vägbommarna slog ner och jag satt där, stum & dum och stirrade tomt framför mig medan tåget närmade sig stationen. Vaknade ur mitt tillfälliga hjärnsläpp efter exakt tre minuter, gjorde en helomvändning och åkte i full fart runt. När jag nådde perrongen kastade jag mig av moppen, slängde hjälmen ovanpå sätet och rusade mot tåget. Precis när jag nådde fram väste det äckliga SJ fenomenet åt mig och började sakta rulla med min kära kompanjon Melissa ombord. Kvar stod jag och kände mig misslyckad. Fick bittert åka hem igen (till mitt gamla hem den här gången) och accepter att jag vackert fick ljuga lite och mejla till skolan att jag skulle till tandläkaren & istället ta tåget 09:48. Men se, det finns inget ont som inte har något gott med sig! På trappan stod Mummen och vrålskrek, kall om lilla stjärten och flinten. Han hade smitit ut genom fönstret och glömt bort att han kunde ta sig in igen. Hade det inte varit för mig hade det lilla livet fått vara ute ända till klockan 12:00 då John stressade hem för att hinna släppa ut Milton. Så med ens kände jag mig varm i hjärtat.

Jag hade gjort dagens stora gärning! Och dessutom så hann jag både skriva ett nytt inlägg till er och spela lite Sims. Inte illa alls va? Ha en bra dag & kom ihåg, ät, sov & skit ordentligt! / Nadia