Vecka 29

Barnet

Fostret väger nu runt 1,2 kilo och är ungefär 40 centimeter långt. Nu börjar det verkligen likna en riktig liten bebis. Det är tillräckligt stort för att kunna sparka på mammans revben och även slå mot urinblåsan. En del kan sparka så hårt att mamman blir öm på en viss punkt.

Ännu behöver fostret inte vända sig med huvudet nedåt eftersom det fortfarande finns gott om plats att ändra läge. Fostret kan drömma nu.

Mamma

Barnet och magen fortsätter att växa och det kan kännas som om dina inre organ trängs undan. Fostrets sparkar kan ses utanpå magen. Att känna mycket sparkar är helt normalt. En del känner mindre än andra.

Från livmodern ner mot ljumsken går det så kallade livmoderband. När livmodern växer och livmoderbanden tänjs ut kan du känna en smärta som strålar ut mot ljumsken och blygdläpparna. Efter förlossningen drar banden ihop sig och besvären går över.

Kanske känner du av förvärkar? Ett bra sätt att slappna av och dämpa dem är att lägga dig i ett varmt bad. När du slappnar av avtar värkarna.

Gick egentligen in i vecka 29 för två dagar sedan (28+2) men eftersom jag har lite dåligt med internet för tillfället så har jag inte kunnat gjort någon uppdatering på bloggen fören nu 🙂 Så nu vet ni varför det är lite segt med inlägg, väntar på internet. Hoppas att det kommer till nästa vecka för ärligt talat börjar det bli lite segt att behöva åka hem till Morsan & Farsan för att kunna uppdatera..
Bebis är fortfarande väligt lugn i magen. Känner av henne emellanåt men kan inte direkt ge några exakta tidpunkter då hon är mer aktiv utan det är lite spritt under dygnets timmar. Imorgon ska vi till Barnmorskan för nya kontroller (vägning, lyssna på barnets hjärta, prover och mätning runt magen) och jag varken ser fram eller gruvar mig inför det haha. Kan inflika att i slutet av graviditeten (kallas trimester tre och det var den jag gick in i nyss) så blir också kontrollerna hos BM allt tätare. Tycker fortfarande att det känns overkligt att vi snart ska bli föräldrar. Har gått in i en dålig period igen & känner både ångest och oro inför den stundande ankomsten. Har börjat gå hos en psykolog på MVC regelbundet (De misstänkte förlossningsdepression först men har nu uteslutit det, jag är för glad för ofta haha) och förhoppningsvis kommer det hjälpa mig att reda upp tankarna. Det är åtminstone väldigt skönt att höra att det faktiskt ÄR vanligt att inte ha känslor för barnet i magen & att det inte kommer att göra en till en sämre mamma. Är occkså väldigt osäker på Jim och hans roll i det som komma skall & jag ska inte ljuga för er, visst fan påverkar det vårt förhållande. Men det handlar varken om verkligheten eller honom, utan bara om mina tankar och oro. Jag är innerst inne säker på att han kommer att bli en fantastisk pappa.

Så är alltså tillbaka på ruta ett igen, men om jag känner mig själv rätt så kommer min envishet segra även den här gången. Va inte rädda för att höra av er om ni har frågor, ingen fråga är dum eller obekväm. Jag har lovat er att vara helt ärlig här & det kommer jag att vara också. Magmässigt så är jag fortfarande minisize. Har börjat fundera på hur liten bebis egentligen kommer att vara när hon kommer ut. Snart är det dags för ultraljud igen och det ska bli spännande att se hur stor hon är nu, om hon fortfarande ligger ”efter” eller har kommit ikapp. Som alla andra blivande föräldrar tänker jag mycket på hur hon kommer att se ut. Mörkhårig? Troligtvis eftersom både jag & Jim är det. Ögonfärg? Grön som mig eller grönblå som Jim & John? Blå eftersom resten av våran släkt har det? Smal eller mullig? Söt eller alldaglig? Mycket hår eller lite? Det enda vi ”säkert” har kunnat kunnat konstatera utifrån ultraljuden (dragen syns ganska tydligt nu när bebis börjar bli så stor) är att hon fått Johns näsa och mina ben haha. Ska bli spännande att se vad hon ärvt från resten av familjen, framförallt från Jim.. Jag hoppas att hon blir lik honom!

Har fått ytterligare kläder till skrikbaggen, den här gången är det Jenny som var så snäll och handlade lite. Supersöta plagg, är helt förälskad speciellt i strumporna med prickar på.. Tack snälla rara fina du! Det värmer mitt hjärta. Och så betyder det mycket att få sådana fina gåvor från någon man håller kär.

Hoppas ni får en trevlig kväll!