Idag var jag tillbaka på Mvc igen. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så får man mot slutet av graviditeten göra flera kontroller där. Den sista månaden som i mitt fall är November så är det t.o.m. så ofta som varannan vecka. Helt okej om man utesluter det där förbannade blodproven som jag verkligen avskyr. Usch! Jag har inte särskilt hög smärttröskel, jag vet, jag vet. Men inte blir det bättre av att jag har för dålig blodcirkulation för att kunna ta vanligt stick i fingret utan måste få i armen & dessutom svullna upp efteråt? Nu har jag gnällt klart för er kära läsare. Hoppas ni lyssnat. Nu fortsätter vi!
Efter blodprovet (som såg bra ut) fick jag ta ett blodtryck (som också såg bra ut) och ställa mig på vågen. Kan stolt berätta att jag gått upp 3 kg sen inskrivningen! Känner mig enorm. Så blev nästan lite chockad när barnmorskan skakade på huvudet och med ett skratt utbrast ”Den här magen var inte stor den inte!”.
Jag ser ju ut som om jag käkat en hel melon. Kanske två. Idag låg skrikbaggens hjärtljud på 150 (stämmer fortfarande in på könet haha) och hon verkade väldigt irriterad när Bm tryckte instrumentet mot magen, för hon snodde ilsket runt flera gånger och tryckte upp händerna som för att skydda sig. Jag förstår henne, i ärlighetens namn låg jag också & bet ihop. Hade faktiskt ganska stor lust att själv vifta bort BM med händerna; för att få ett iskallt HÅRT instrument pressat mot en uppsvullen mage gör faktiskt ganska ont. Det är åtminstone väldigt obehagligt.
Sen blev det dags för mätningen runt magen. Jag tänkte förklara snabbt vad det är & varför man ska göra det. När man är gravid ”ska” man, precis som med vikten uppnå ett visst ”mått” runt magen. Det är för att hålla koll på så att fostret följer kurvan och så att den blivande mamman varken har för stor eller liten mage, d.v.s. äter bra, går upp som hon ska & inte har för mycket/lite fostervatten (som man sedan konstaterar genom ett ultraljud). Förra gången jag tog mätningen så låg jag strax under linjen. Idag hade jag tyvärr glidit ännu längre ner och låg på 26 cm runt. Lägsta normalmåttet ligger på 28,5 ungefär. Detta innebär varken att det är fel på mig eller barnet, återigen är det en bekräftelse på att jag har liten mage, att bebisen är liten och troligtvis även kommer att vara det när hon föds. Det innebär alltså inga risker för varken mig eller fostret, men visst är det lite jobbigt att om & om igen få frågan om jag äter ordentligt. Jag äter precis som jag brukar men min mage vill helt enkelt inte bli enorm. Skönt tycker jag, tänk vad mycket jag slipper brottas med (ryggont, klumpighet, ingen ridning, orörlighet, etc). Nej, jag nöjer mig med mitt mysiga åderbråck.
Fick äntligen en ny tid till Falun också (de hade glömt bort oss, förvånad? och ett nytt TUL.
För er som inte vet vad TUL är så ska jag förklara det.
TUL står för ”Tillväxtultraljud” och ges till kvinnor vars foster är lite för små. Min bebis är liten och därför får jag gå på extra koller för att titta så att hon går upp i vikt, växer och håller sin kurva. Inget negativt alls, vanligtvis så får man bara ett ultraljud under graviditeten. Jag får hur många som helst.. 🙂
Hon bör vara bra mycket större nu än när vi fick de här bilderna. Då var vi i vecka 19, nu är jag i vecka 29. Och det bästa av allt; vi kanske äntligen kan få ett svar på när vi ska få ta ut henne och om det ens blir kejsarsnitt. Jag har försökt gulla till mig en ”Normal” förlossning så vi får se vad läkarna säger om det. Båda alternativen är ju lika jävliga 😉 Jag tänkte mest på att jag inte behöver ett uppehåll från stallet lika länge efter ett KS, plus att jag kan tvinga med hela familjen att delta vid en vaginal förlossning. Då kan Johns sexualkunskap slänga sig i väggen haha! Snacka om vilken upplevelse att få ta emot ett barn till världen. Det ska bli spännande att se på vilket sätt det blir.
Efter besöket på Mvc lagade jag lite mat (Pannkakor, visst fan är man huslig?) och sen tog jag & Milton en cykeltur runt sjön.
Efter det följde jag med den här lilla trollungen på fotbollsträning
och nu sitter jag bänkad framför datan för att snart pallra mig upp tillsammans med resten av brödraskapet till lägenheten där det blir ett par mackor, lite TV och sen plums i säng. Vi får ju inte glömma den skojiga skolan imorgon..
Innan jag avslutar vill jag passa på att tacka en familjemedlem som flyttat från mig idag.
Min fina avelshona Ymona har fått ett nytt lyckligt hem hos Emma, en kompis till mig. Jag vet att hon kommer att trivas där! Tackar henne för de 2,5 åren vi fick tillsammans och för alla fina kaninungar hon gett mig och min plånbok. Nu förtjänar hon ett par år som sällskapskanin.
Och som ni ser verkar hon njuta rätt rejält av sin nya tillvaro.
Trevlig kväll önskar jag er alla! Nadia