Det enda jag i princip kommer ihåg från första delen av graviditeten (dvs innan jag ens visste att jag var gravid) var den påtagliga skitjobbiga tröttheten. Orkade ingenting hur mycket jag än sov, var konstant sur för att jag var trött, svidande ögon och seg hjärna. Tröttheten försvann tack och lov i vecka 12, som den gör för de flesta. Men- Nu har den jäveln kommit tillbaka igen! Det började i förrgår och jag trodde att det var något tillfälligt. Nu har jag insett att det tyvärr inte är så utan att det här är någonting som drabbar nästan alla kvinnor igen runt vecka 30 för att sedan hålla i sig någon månad, ibland to.m fram till förlossningen. Ni kan ju gissa hur sprudlande lycklig jag känner mig över det..
Tja, det är väl en ganska korrekt beskrivning.
Värst är det efter klockan tolv på dagen. Då slår det till med full kraft och håller sedan i sig framtill kommande dag, för att sen komma tillbaka igen. Jag vet fan inte om jag står ut. Förstår inte hur jag ska orka ta mig till Falun (EKG) imorgon, och sen rida+duscha häst inför lördagens tävling. Kanske dags att bromsa upp lite? Kroppen börjar säga ifrån. Har nästan konstant ont i magen, kan inte böja mig ner och inte ligga på sidan. Nä att vara gravid är verkligen inte ens i närheten så härligt som jag föreställt mig, det är rena pesten. och ändå har jag så små bekymmer jämte mot så många andra.
Tröttheten gör också att jag dras med en konstant huvudvärk. Och vad den gör med mitt humör ska vi inte tala om.. Jag avskyr verkligen att vara sur och grinig men är det konstant. Fyfan alltså.. Fyfan. Kan det här inte bara sluta snart? Jag orkar inte gå runt & känna att jag håller på och somna hela tiden! (För er som undrar så beror det på överskottet med hormoner så nej jag har ingen järnbrist). Går inte att göra något åt alltså, bara att lida i tysthet. Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz………………………..
Det kommer väl sluta såhär för mig också. Om jag ska vara ärlig så känns det väldigt lockande right now.
Vi har inget internet i lägenheten ännu heller. Eller jo, men ingen internetsladd. Och inget trådlöst. Det är nämligen så att de förra ägarna har rivit bort koden till det trådlösa nätverket, så vi kämpar för kung och fosterland tillsammans med en från Säterbostäder med att försöka få fram den på något sätt. Det är alltså inte så att jag skiter i er på något sätt (jag har fått ett par väldigt fina kommentarer här på bloggen som jag varken kunnat läsa eller svara på ännu) och ignorerar era PM på facebook; det är helt enkelt så att jag inte har en chans att svara och läsa dem ännu. Jag lovar att så fort jag får internet blir jag kontaktbar igen. Läskigt hur beroende man är egentligen.. Hujedamig!
Nu ska jag försöka vakna, hämta hund+barn, handla och pallra mig upp till åsen (om jag inte ramlar ihop i något dike, det märker ni väl) för lite middag i fina vänners och familjs lag. Hoppas ni har en bra kväll, tack för att ni fortfarande läser. Puss
