Idag var vi som omnämnt på mvc. Och där fick vi två väldigt omskakande besked, åtminstone om jag ska tala för egen skalle. Och särskilt ett utav dem. Läkaren vi träffade idag var hur gullig som helst och hette Janne <3. Ni vet, en sån där redigt gullig gubbe. En sån som man bara älskar. Vi fick komma in ”bara” en kvart efter utsatt tid och de tog en evighet på sig att mäta bebisens alla kroppsdelar trots att hon som alltid låg väldigt still.
Frågade lite, mest på skämt, om det fortfarande var en tjej därinne. Dock kunde han inte se det eftersom den lilla jäveln låg med rumpan uppåt.
Men jag tvivlar inte en sekund utan är fortfarande trots alla teorier om min omtalade pojkmage stensäker. Hur som helst förde han in mätningarna i datorn och gjorde en snabb uträkning. Där kunde det (tack&lov) konstateras att sänkningen inte hade inneburit att hon slutat växa. Hon låg fortfarande lite under genomsnittet men inte så pass mycket att hon sågs som undernärd. Hon vägde 1776 g motsvarande 2200 g som är det normala. Inte alls så illa som vi trodde alltså. Om hon sjunker ytterligare skulle de göra en ny kontroll men som det ser ut nu behöver vi kanske inte gå på så många fler tul. Skönt!
Fick reda på en annan sak också. En sak som gjorde att hela min värld skakade till.
Sen jag varit 18 år har jag alltid fått förklarat för mig att jag kommer att föda med kejsarsnitt p.g.a. mitt hjärtfel. Sen jag blev gravid i mars så har jag gjort en massa prover och kontroller hos hjärtläkaren i Falun för att det kan vara farligt för en sådan med Marfans syndrom att bära ett barn p.g.a. den svagare aortan. Mätningarna har, säkerligen mycket tack vare att jag gått upp ytterst lite i vikt och har så liten mage sett väldigt bra ut. Faktiskt så bra att de på senaste besöket sa att om man går efter mätningarna så fanns det inga skäl till att jag inte skulle kunna föda vaginalt. Dock skulle jag förbereda mig på snitt eftersom min läkare ansåg att det var de bästa trots allt utifrån min situation.
Två bilder på magen idag (v 33+3. Naveln har börjat puta ut ordentligt ((:
Känns nästan lite jobbigt att inte vara så smal längre..
Men idag får jag av den här Janne höra en helt annan sak. Att det troligtvis blir normal förlossning. VAGINALLT! Tydligen har min hjärtläkare (som förresten heter Stefan- vill alltid få det till Staffan) inte skrivit något om planerat snitt i sina dokumentationer.
Jag skulle få ett klart besked imorgon.
Hur jag känner mig? Tja, försök föreställ er att ni hela ert fertila liv vetat om att ni ska ha kejsarsnitt, förbereder er för det och sedan, två månader innan förlossningen, får reda på att det troligtvis inte blir så- då kan ni kanske få ett smakprov på känslan som jag har just nu. Faktiskt är det kalabalik inuti huvudet på mig. Massor av olika känslor. Först blev jag chockad, sen glad och nu livrädd. Förlossning.. Visst, det gör så in i helvete ont. Men jag slipper åtminstone en operation. Jag får panik bara av tanken på att vattnet ska gå, att krysta, att barnet kan komma när som helst (då bidde det väl på julafton med min vanliga tur) och samtidigt glad över att möjligheten till att jag kanske, kanske ska få föda normalt plötsligt finns inom räckhåll. Nu är ingenting beslutat ännu, och ni kommer garanterat få läsa en nojig panikartad bibel om det visar sig att jag ska föda vaginalt imorgon. Vill gärna komma i kontakt med er som fött barn på vanligt sätt och vet vad det innebär. Need alla tips och råd jag kan få om det visar sig att jag, trots allt, blir en av er. Det får morgondagen utvisa. Hur jag ska kunna arbeta med min skoluppgift (som egentligen redan skulle varit inlämnad nu, oopppps..) och sova i natt är en gåta.
Blir väl inte bättre över att jag redan har mycket med det som hänt på hemmaplan senaste tiden att tänka på. Ser ut att bli en jobbig helg.. Men int ska man klaga.
Nåja. Måste bara få avsluta det här dåliga inlägget med två pics på råttorna.
Hörde en skräll i natt. I morse förstod jag & Jim vad den kom ifrån och kunde inte annat än skratta. Råttisarnas älskade hus hade ramlat (troligtvis när de brottades) och vickat omkull och hamnat på andra våningen. Så de fick helt enkelt hitta en annan sovplats för natten, var och en på sitt sätt. Patric sussade under en gammal nerkissad tidning som värsta uteliggaren & kikade sömndrucket ut från en bild med Stefan Löfven när vi kom fram till buren
medans Lill-Snorre hade funnit tryggheten i den ohyggligt fula hamsterhängmattan som Morsan köpt åt dem på djuraffären. Att han fortfarande är så smal att han kan komma in där chockerade mig lite. Patric får inte ens in huvudet och fick vackert stanna utanför. Hur som helst så var de trogna huset. När jag satt tillbaka det lufsade de bägge två tjurigt in och lade sig. Ordningen återställd.
