Läs om rubriken en gång. Visst låter det sjukt? Att det bara skulle vara en månad kvar tills vi har vår lilla bebis hemma hos oss.
Många frågar mig hur det känns. Men vad ska jag svara? Hur ska jag kunna svara på något som är helt främmande för mig? Finns vissa delar som oroar mig mer än andra. Det här med sömnen givetvis. Får inte jag sova så fungerar jag inte. Att det ska bli jobbigt, att hon ska skrika hela tiden och att jag ska bli sittande ensam i lägenheten med en vrålande otröstlig unge. Att mitt liv ska ta slut och att jag ska tappa bort mig själv och istället bli någonslags betjänt åt det här skrynkliga rödrosa knytet. Att bli låst helt skrämmer mig. Men- som min kloka terapeut säger- det är bara jag själv som kan bestämma hur låst jag blir.
En unge kan man ta med sig. En bebis går inte sönder utav att träffa människor. Tack & lov att jag har henne! Annars vore risken stor att jag skulle stå som ett darrande mähä och ta till mig precis allting som dessa trevliga olyckskorpar viskade i mitt öra. Förlossningen då? Skrämmer den mig? Svaret är för närvarande: Nej inte ett dugg. Kanske för att allting fortfarande känns overkligt. Kanske för att jag inte vet om det blir snitt eller inte. Troligtvis kommer paniken infinna sig hos mig på måndag oavsett hur det blir. Då får ni det skojigt, kära läsare!
Har senaste veckorna börjat längta efter den lilla bebisen och har då & då t.o.m. kunnat våga fundera hur hon kommer att se ut.
Det gör många redan tidigt i gravidtien; men jag, som haft en väldigt lätt graviditet fysiskt sett har haft det väldigt jobbigt psykiskt istället. Senaste gången jag ville göra abort var i vecka 27.. Men efter det har de lugnat ner sig och nu vågar jag, trots allt som hänt, faktiskt säga att jag MÅR BRA. Om det blir vaginalt så är jag säker på att hon kommer tidigare, redan i November. Så mycket som jag har stressat så förstår jag henne om hon vill ut så fort som möjligt; min kropp kan inte vara trevlig att befinna sig i just nu! Hemma längtar vi förstås också. Farsan har planerat att han ska köpa en springvagn och sitta barnvakt, farmor blir tårögd så fort hon ser magen, John pratar med henne varje kväll och talar om hur mycket han ska beskydda henne och att han ska lära henne spela fotboll (stryk det där sista-hästar ska det va!!), faster Izabell skriver alltid så fina meddelanden på facebook om vad hon ser framemot lillans nedkomst, Jocke som blir farfar för första gången säger precis som blivande pappa Jim inte särskilt mycket, men det syns i ögonen på dem att de båda längtar efter att hon ska komma ut. När Jim sliter sig från xboxet på kvällen för att lägga sig ner bredvid mig och säga godnatt till sin dotter- då smälter jag! Även farmor verkar längta, men eftersom jag inte har så mycket kontakt med henne så hörs vi inte så ofta. Men det känns!
De enda som inte verkar så imponerade är fortfarande mor min som älskar barn (host) och Jack. Men de hinner nog smälta, de också! Mina kompisar verkar se framemot de (speciellt moster och gudmor Emi) men de kanske inte riktigt har förstått vad det handlar om än. Vem fan har det förresten? Kommer fortfarande på mig själv att plocka fram legget vid kassan för att köpa energidryck..
Behöver jag ens nämna hur sugen jag är..?
Hela kroppen förbereder sig för att trycka ut henne. Magen är uppsvälld hela tiden, jag har ont och känner mig klumpig trots min minimage och ynka 7 kg +. Hur ni som får meloner och går upp 25 i vikt- guldmedalj till er! Har för första gången kunnat känna hennes kroppsdelar genom huden också (även om jag inte har en aning om vad jag riktigt känner ännu, bm säger att det är för att hon fortfarande är väldigt liten) och det är både häftigt och drygt. För de kan göra förbannat ont att få en armbåge, häl eller vad det nu är upptryckt i revbenen..
Nu tänkte jag plocka med mig skitungen och ta en promenad med hunden. Hävdar bestämt att han behöver frisk luft och jag sällskap. Dessutom har han lovat att han ska laga mat åt oss ikväll medan jag städar. Funderar på om han är sjuk eller om det bara är ytterligare en mild form av trotsålder fast bakvänt. Ha det så bra tills vidare, nu ska vi ut i kylan och höstmörkret! /Nadia
Hittade till din blogg ganska nyligen och det är roligt att få läsa om din graviditet.Det får mig att minnas många av de där tankarna och känslorna jag själv hade innan bebis hade kommit ut till världen.Hoppas du får besked snart om hur du ska föda. Och all lycka!