Alltså.. Ja jag tyckte väl att det var dags för en uppdatering, för att jag vet att många utav er på något konstigt sätt är intresserade
av hur det går för mig och bebisen. Jag var ju i Falun i tisdags för EKG och ultraljudsundersökning av hjärtat. Då skulle jag också äntligen få ett beslut om det blir snitt eller inte. Som ni vet har jag sedan jag var femton vetat om att ska det bli barn för min del så är det snitt som gäller. Sedan blir jag gravid, går på kontroller och det konstateras- att mina värden sett så bra ut att ett snitt inte är ett måste längre men att saken noga måste undersökas.
Mitt hjärtfel är väldigt ovanligt (bara ca 10 stycken i hela Sverige som är drabbade) och tyvärr 50 % ärftligt. Hjärtfelet gör att pulsådern vid aorta är tunnare än vanligt vilket medför att den lättare brister, vid t.ex alkoholkonsumtion, rökning, hög stress, plötsliga fall osv. Spricker den kan man i bästa fall akutopereras, i värsta fall dör man. Men det här har jag levt med i så många år att det helt enkelt blivit naturligt för mig. Läkarens besked i tisdags var ungefär följande: Att han inte kunde se några hinder med en vaginall förlossning då mina värden sett så ovanligt bra ut. Det var enligt hans beräkningar bara 1 % risk att aortan skulle spricka vid utdrivningsskedet då kroppen är som mest stressad och ansträngd. Så i nuläget lutar det mot att det trots allt blir en vanlig förlossning.
Hur jag känner mig? Ja vad ska jag säga? Bara en stor ihålig tomhet. Som om det fan inte spelar någon roll vad dem gör med mig, jag och barnet kastas ändå bara runt som ett par föremål bland olika läkare, hit och dit, ett besked där, ett besked här. Jag orkar inte bry mig längre. Det får bli hur det blir. Netvös? Klart som fan. Mest för att jag är så klen och inte smärttålig. Min kropp är inte gjord för att bära och föda ett barn. Samtidigt vill jag inte snittas. Visst, riskerna är mindre för att aortan spricker, jag slipper smärtan med att föda och jag får ett exakt datum när lillan plockas ut. Perfekt för mig som måste ha struktur och koll på allting. Men sen då? Jag vill inte göra en bukoperation, ha ont i flera veckor och vara nyopererad. Jag vill inte att en läkare ska vara och gräva i magen på mig om det inte är absolut nödvändigt. Och tänk om min bukvägg inte läker som den ska, så att jag inte kan få fler barn sen? Snälla snälla hjälp mig. HJÄLP MIG NÅGON. Vad ska jag göra? Hur ska jag känna? Nu får jag väl troligtvis inte chansen att välja (hjärtläkaren skulle lämna sin rapport till gyn som däreft beslut, det fantastiska är att de skulle ha sitt möte den SISTA November, då jag tror att ungen redan är ute. Underbart eller hur?!) men tänk om det är så. Va fan ska jag ta? Snitt eller inte? Och om det blir vaginallt- hur ska jag överleva? Jag vädjar till er, alla mammor, alla som fött barn. VÄGLED MIG. Hjälp mig. Hjälp mig att göra ett beslut och krossa tomheten som byggt bo i mitt hjärta. Jag vill glädjas åt mitt barn, inte känna mig som ett avtrubbat nervvrak.
Det är viktigt att du lyssnar på din magkänsla. Du känner din kropp bäst. Jag ska bekriva mina två förlossningar, men innan jag gör det vill jag förtydliga att det här är hur jag upplevde det. Har vänner som har känt sig tvärtemot hur jag kände mig efter vaginal förlossning kontra ett kejsarsnitt.
Jag fick ett kejsarsnitt med mitt första barn. Tiden efter var jättejobbig. Missade mycket av min sons första tid, hade så ont att jag knappt kunde gå, svårta att sätta mig ner och böja mig (toalettbesöken var jobbiga, toaletten var låg och upptäckte att vår soffa var väldigt låg likaså vår säng) grät och kände mig mentalt nedbruten. Orkade knappt att lyfta min son trots att han bara vägde 3400 gram. Jag gick inte ner i vikt den första tiden efter snittet, mycket på grund av att jag inte kunde röra mig p g a smärtan.
Inför min andra sons födelse bestämde jag mig att jag skulle föda vaginalt. Läste på jättemycket om de olika smärtlindringarna. Jag bestämde mig för epidrual (och så här i efterhand, och som jag också sa på förlossnigen, Guds gåva till en födande kvinna!). När jag letade information om vaginala förlossningar, så hittade jag statistik på när risken är som störst att spricka. Störst risk är när kvinnan ligger på rygg och föder (!) och minst risk är om kvinnan sitter eller står upp/står på huk.
När dagen kom för min förlossning, så var det bland det första jag sa till barnmorskan: Jag vill ha en epidral så fort jag är öppen nog, jag ska stå på huk och föda, ni kommer inte få ner mig på rygg för det vägrar jag och ingen får tro att de får klippa mig där nere (jag hade också sagt åt min sambo innan om detta och att han skulle agera om någon av barnmorskorna skulle för sig att klippa mig).
Eftersom jag skulle stå på knäna och föda så fällde barnmorskan upp sängen i ett läge så att jag kunde stå på knäna i sängen och hänga med överkroppen över den del av sängen som var uppfälld.
Och så stod jag i flera timmar tills min son äntligen kom ut. Precis när var på väg ut kände jag att ”nej nu orkar jag inte mer” och så skrek jag ”jag dör!!!” Men precis då kom han ut. Han var ganska stor, 4100 gram. Trots det sprack jag ingenting, endast två små bristningar, vilka jag aldrig har känt av efteråt.
Hade också fått för mig att min sambo skulle massera mig på ryggen under förlossningen. Men när jag skulle föda så fick han inte röra mig. Det gick inte, hans händer kändes som nålar på min kropp. Jag behövde få genomföra den här förlossningen själv. Under hela förlossningen andades jag rytmiskt med smärttopparna som epidralen inte tog bort och när de blev för stora skrek jag ut dem utan att få panik. Mitt tips är att inte få panik för då gör det mer ont.
Efter förlossningen var så j-kla pigg så det kändes som om jag skulle orka springa ett maraton. När vi kom ner på BB-avdelningen, så satt jag mig i en stol och bläddrade i tidning och min sambo var så slut att han somnade direkt i min säng haha. Här märkdes det vem som just precis genomgått en förlossning.
Jag trodde att man skulle ha jätteont där nere efteråt, men det hade inte jag, det kändes som om jag hade varit ute och ridit barbacka på en häst, lite lätt träningsvärk i i rumpa och lår bara.
Det är var mina upplevelser. Hur du än väljer att göra så kan din upplevelse bli något helt annat än min. Gå på din magkänsla, lyssna på din instinkt. Du känner din kropp bäst.
Viktigt att du tar reda på din känsla inför vilken förlossning du vill ha och behöver. Och sen framför det tydligt och klart.Man ska alltid diskutera och lyssna på läkaren men aldrig tappa bort sin egen känsla och tro inför sin kropp.Ett exempel är när jag var gravid med mitt andra barn och det vid rul visade sig vara alldeles för lite fostervatten.Det blev genast tal om fostervattenprov och syndrom och sjukdomar på barnet.Valde bort fostervattenprov men gjorde en väldig massa ul med mätni gar av vatten och barnet och blodtillförsel.Blev skickad till Uppsala där de gav mig 30 % chans att barnet ens skulle överleva och skulle det överleva så skulle det vara svårt sjukt.Jag oroandes mycket av läkarnas ord och vetenskaper men inuti mig hade jag en känsla som valde att lyssna på.En känsla av att det här går bra, det här klarar vi du och jag lilla barn.Mot slutet hade vattnet ökat upp till normal mängd( läkarna förstod ingenting och var förvånade)och med snitt föddes en frisk och fin flicka.Jag är så tacksam över att jag lyckades fånga upp min inre känsla och följa den och inte göra abort som vårdpersonal pratade om.Nu hade jag hjälp av att det inte var min första graviditet och jag hade ett visst lugn i kroppen med hur det känns när det ör som det ska.Du verkar ha mycket klokhet i dig så jag tror du kan hitta ditt rätt i din fråga.Önskar dig gott!
Hej! För de första måste jag säga att du e otroligt stark som klarar av allt detta. Vet hur det är att va hos en läkare här, en annan läkare där. Och sen bli bollad mellan dom, om inte flera för att man ska kunna få rätt hjälp, svar osv.
Mitt tips, är det finns bra smärtlindring under en förlossning, epidral, sätter man en stor nål mellan koterna, oh får då smärtstillande. Man får även en slang i som sitter kvar. Ifall att det skulle behövas med medicin. Sen finns lustgas, tips. Ta inte för mkt, många jag känner har mått väldigt illa då..
Sen så tror jag att förlossningen ligger på samma våning som akut vården, intensiven, hjärta, röntgen osv, så är det iallafall i Jönköping, så ifall något skulle hända så är det inte långt ifrån akut vård/operation. Och i ditt fall lär du nog ha mer maskiner, mer ” check ups” från läkare, sjuksköterskor osv, och även under själva förlossningen om du skulle välja vaginalt, annars skulle sjukvården va out of the blue.. Såg även att du skrev att du kanske inte skulle läka helt så bukväggen inte skulle läka, vet inte om detta är pga ditt hjärtfel? Men 9/10 så läker den väggen väldigt fint och bra. Och ett kejsarsnitt låter aldrig kul, för man får ta mig fan inte göra nånting på en månad typ.. Knappt lyfta sin egen unge… Jag skulle nog faktiskt valt ett vaginalt, men även då va försäkrad om att det finns kompetenta läkare på plats ifall det skulle hända nåt. Det är värt smärtan att föda vaginalt. Men det är inte värt att dö innan man ens fått se sin egen bebis. Du gör precis vad du känner för, men dubbel kolla och kräv läkare som verkligen kan sin sak, ifall oturen är där. Önskar dig all lycka!!’
Jakim…Hahaha det var jävligt segt på denna sidan..När man skriver ur hjärtat ska man inte behöva att sitta och korrekturläsa…Jag heter Joakim,inget annat…
Nadia.
Välj en helt vanlig naturlig förlossning.Visst gör det ont,men dom är suveräna på att smärtlindra.Ett snitt skulle bara göra din redan svaga kropp ändå svagare…..Jag vet att du fixar det med en vanlig förlossning….Kram från gubbjävelen..
Först o främst vill jag säga att du ska göra det som känns bäst för dig! Sen som förstagångsföderska så är det ju så nära omöjligt att veta vad som är bäst och inte.
Jag var själv livrädd inför min förlossning (jan 2014) men jag gick på aurora samtal och efter flera BMs påtryckningar så valde jag att föda vanligt. Jag planerade om och började peppa mig själv inför vanlig förlossning, sagt och gjort efter över 1 1/2 dygn i aktiv förlossning så hade min livmoder inget kvar att ge och det spelade ingen roll hur mycket värkförstärkande medel jag fick, det fanns ingen chans att min bebis skulle komma ut den vägen. Så min kom tillslut med akutsnitt.
Jag kan säga att jag i efterhand ÖNSKAR att jag kunde föda naturligt, smärtan efter snitt var fruktansvärd och man känner att någon har vart inne o bökat i ens mage.. Och att inte kunna resa sig, få se sitt barns 5 första timmar, kunna byta blöja, bära sitt barn utan hjälp, kissa, det är ett hårt pris att betala. (men självklart alltid värt det när det handlar om mammans och barnets säkerhet)
Och jag känner mig snuvad på den vanliga förlossningen, att veta hur det känns till 98% men jag kommer aldrig få veta hur det sista känns.
Men även om jag önskar att jag inte behövde snittas första gången så kommer mina resterande barn alla komma med snitt. Mest för att inte riskera att det blev som sist, att det ska ta så lång tid så kroppen själv stänger ner och slutar reagera.
Jag kanske gjorde dig förvirrad, men det jag vill säga är att det finns inget rätt eller fel, blir det det ena eller andra så kan man sakna/ångra att det inte blev på annat vis.
Ett kejsarsnitt har sina fördelar, men också många många nackdelar! Och kroppen återhämtar sig sämre vid snitt.
Lycka till oavsett vad du väljer!
Och mitt tips till dig om det blir vaginalt; säg vad du känner, var inte typical svensk o fega.
vill du byta bm, BYT !!
vill du inte ha en student och dom ändå skickar in en! BYT !!
Personalen är proffs, men du kan din kropp, din smärta, din tolerans mycket bättre än vad dom nånsin kommer göra!
Föda barn ska inte vara ett trauma där man ligger i plågsamma smärtor och känner sig liten och att ingen lyssnar på en!