På förlossningen

Hej och hå på er! Tänkte tråka ut er lite med en uppdatering om mitt senaste dygn  på förlossningen. Vi åkte in igår runt klockan halv tre på eftermiddagen efter att jag noterat en liten blödning när jag torkade mig. Vid undersökningen visade det sig att jag var två cm öppen (hjälp!) och de bestämde att jag skulle läggas in för att se om förlossningen kom igång. I vanliga fall blir man hemskickad om man ”bara” är så lite öppen och inte har värkar men eftersom jag har ett hjärtfel (Marfans syndrom) så ville de självklart hålla mig under bevakning, vilket innebar att jag inte fick åka hem och inte lämna sjukhuset överhuvudtaget. Kan ni tänka er mig i en sådan situation, som är så fruktansvärt hemmakär och rastlös? Att vi planerat för myskväll med tjejerna på kvällen gjorde väl inte det hela roligare. Vi hade som sagt inget val och fick snällt infinna oss på rum 16 uppe på förlossningen. Fick kolla hjärtljuden på bebis då&då, allt såg jättefint ut. Med andra ord- hon sov som vanligt. Utom vid ett tillfälle då hon blev förbannad efter att de klämde på magen. Då gick hon upp som bara fan (ligger normalt sett inte högre än 147) och sprattlade ilsket för att komma undan instrumentet.

Eftersom vi inte planerat att stanna kvar så hade vi knappt några tillhörigheter. Ingen data, inget godis, inget schampo, inga underkläder.. Jamen ni hör ju.
Så det blev till att slötitta på tv (som faktiskt fanns på rummet) hela dagen+kvällen i väntan på att någonting skulle hända. Hemma höll Melissa ställningarna. Hon tog hand om både John och Milton, ordnade käk och dammsög. Vilken klippa du är! Jag lovar, ska göra exakt samma sak för dig om du någon gång i livet får för dig att skaffa barn. Just nu misstänker jag att du är ganska avskräckt efter din helkväll med John. Och lär du inte bli avskräckt av honom så lär du garanterat bli det efter att ha hört mitt gnäll om hur tråkigt jag haft det. Stackars mig! Vi fick besked att vi skulle få åka hem idag om allt höll sig lugnt. Pyttsan. I morse kom en ivrig narkosläkare in och berättade glatt att de för säkerhets skull vill hålla mig kvar en natt till bara för att dubbelkolla. Misstänker faktiskt att det bara är för att dem annars inte skulle ha något alls att syssla med. Vi är nämligen de  enda på hela avdelningen. Verkar inte vara särskilt populärt att få barn den här perioden. När jag kastar en blick ut genom fönstret förstår jag varför.
Här har ni lite bilder på vårt fängelse.

Jag vill börja med att presentera..

.. den fantastiska sängen! Inte ens far min ville sova i dem. Har inte haft så ont i kroppen sen puberteten, men vad gör det?!
Då blir man ju ännu gladare när man kommer hem och inser vilken tur man har som får njuta av ett sådant fantastiskt föremål som en riktig säng 🙂
Kan inflika att jag inte sov mer än två timmar. Dessutom var det fel på fönstren så det drog kallt hela tiden.. Avundsjuk?! Jag byter gärna med vem som helst!
Jim också..

Sedan så har vi toaletten.

Faktiskt riktigt förälskad! Stor, rymlig och mysig. Inte sant?! Övervägde faktiskt att sova härinne istället men jag lät bli.

Sist och ganska obetydligt så har vi det här. Vet inte riktigt vad det är bra för men jag tror att det
är till för sköterskorna. Hemtrevligt, eller hur?

Hoppas ni inte blir allt för avundsjuka nu. Det kostar nämligen nästan 300 spänn per natt att sova här.
Då kan jag meddela att maten inte ingår. Funderar att bli politiker. Kanske Stefan Löfven vill prova att tillbringa en natt i en utav sängarna och sedan betala 300 kr för det? Utan mat såklart. Han är redan tillräckligt övergödd.

Nu sitter vi och kvällsfikar i det tomma uppehållsrummet. Det ingår faktiskt (fikat+rummet) och är helt OK. Sen är sköterskorna hur goa som helst
och det gör hela visiten betydligt trevligare. Och att Jim sprang iväg till Ica och köpte gottis till mig gör allt NÄSTAN perfekt. Har fortfarande inte känt av några värkar så vi får väl se om det händer något under natten. Jag uppdaterar flitigt!Om det inte gör det så ska jag åka hem. Jag behöver slå in julklappar. Ha en fin kväll sålänge, nu gråter Jim efter datan. Kramisbananis! /Nadia