Utan att överdriva måste jag säga att man får en smärre chock när man sömndrucket och grinigt vevar upp persienen halv sex på morgonen och får syn på detta utanför fönstret.
Äntligen har vintern kommit- på riktigt!! Underbart. Fantastiskt! Förutom möjligen för min stackars moped som står där utanför och lider. Snart får jag som den omogna fjolla jag stolt är, ut och åka pulka igen. För vi bor alldeles intill byns bästa pulkabacke. Funderar på att köpa mig en sådan där flygande matta. Lät för min bästaväns skull bli när vi var och handlade julklappar i förrgår. Men man skulle ju alltid kunna ta en liten tur dit själv så slipper någon närstående se eländet ;D >
Nu till rubriken. Varför är det synd om Charlie? Skulle egentligen vilja säga att det är mer synd om oss, men eftersom barnets mående alltid ska komma i första rummet så passade den rubriken bättre, med oss inom parentes. För synd om henne är det faktiskt, också. Det är så att Charlie går på ersättning. Varför? Ja det tänkte jag stolt förklara i ett annat inlägg. Sedan vi kom hem från BB har hon ätit Babysemp 1 och det har funkat fint. Tills för en vecka sedan. Då började hon spy kaskadspyor nästan efter varje måltid, helst på nätterna vilket resulterade att vi inte fick/får sova ett piss. För det första blir hon självklart upprörd för att hon kräks. Sedan för att vi måste duscha av henne (vilket hon avskyr ), byta kläder på henne och oftast också ny blöja eftersom spyan går rakt igenom. Sedan är hon mer hungrig, spyr igen och proceduren upprepas tills hon somnar. Skojigt va? Kan säga att efter tre nätter i sträck på samma sätt så är man ganska så nöjd.
Nu har vi efter rekommendation från Jims syster och bvc bytt till Nan, den andra ersättning som enligt många hängivna användare ska vara bra för magen. Köpte hem den igår och sedan dess har hon bara spytt en gång rejält så det ser faktiskt ganska ljust ut. Håller tummarna både för Charlies, vår och omgivningens skull (tro mig, jag är inte rolig att ha å göra med när jag lider av sömnbrist, fråga John) att det ska fungera bättre. Annars blir det nog ebay snart, både för mig och bebisen.
Finns ett till problem med Charlie också. På senaste tiden vill hon ibland inte ligga i sin säng. På dagarna går det bra, men inte på nätterna. Det är inte så att hon skriker ( man ska aldrig låta en bebis ligga och skrika) utan mer att hon skriker till lite kort, mer som en påminnelse att hon faktiskt existerar eller jollrar extra högt för att påkalla vår uppmärksamhet.
På dagen sover hon så gott så! Gärna hela dagen.
Nu blir vi säkert stämplade som hemska föräldrar igen som inte genast plockar upp henne. Men saken är den att hon måste lära sig sova i egen säng. Jag vill inte ha henne i sängen, Jim vill inte och dessutom ökar det risken för psd. Så hon får nöja sig med att jag går dit och klappar eller vaggar. Då somnar hon oftast, annars får hon ligga och låta lite tills hon gör det. Inte för att det egentligen blir bättre då för mig, som är så ljudkänslig. Hon snarkar nämligen nästan lika högt som far sin. Så i natt kom jag på en briljant lösning. En ganska pinsam sådan, en typisk familjehemlighet. Men eftersom ni, kära läsare, fungerar som en familj för mig, ska jag ändå dela med mig av det. Jo jag gick helt enkelt in och la mig hos John. Något jag kommer fortsätta med oavsett om han sover här hemma eller inte. Visst, han har en tendens att både rulla över en och klänga sig fast som en sugpropp men han snarkar åtminstone inte. Det sköter far och dotter så fint själva, hörde dom nämligen genom två tjocka väggar och ett rum.. / Nadia
