Fortfarande vattkoppor här hemma. Hämtade Charlie från dagis i fredags eftersom hon hade lite feber.
Trodde det var en vanlig förkylning eftersom jag varit sjuk. Icke. På lördag var hela hon prickig och på söndagen såg hon ännu värre ut.
Vi konstaterade vattkoppor & jublade! Desto tidigare de får det desto bättre. Som Jim sa, ”då slipper man det tramset senare”. Så kan man ju också se på saken.

Hon har varit feberfri sen igår så tror att hon börjar bli bättre. Köpt nått medel på apoteket (dyrt! 199 kr för en liten flaska) som vi smörjer henne med ett par ggr om dagen för att motverka klåda. Nattsömnen ska man ju vara rädd om. Tycker att hon sovit redigt bra trots febern men osäker på om hon skulle göra det med intensiv klåda!
Lite of topic så kan jag säga att vattkoppor är bland det äckligaste jag vet. Hatar sårskorpor! Hoppas de inte börjar ramla av imorgon bara för att jag ska vabba, då spyr jag.

Nu ska jag se på film med min stora lillkille. Undra om jag kan övertala honom om en skräckis igen?
Dags för popcorn! /Nadia

Idag tog Charlie sina första steg! Hon har gått 1,2 och sedan ramlat förut men idag helt random gick hon hela vägen från tvbänken till soffan och gav Jim en tablettask.
Fick det på film och det känns skitkul. Blir roligt att visa för henne när hon blir lite äldre sen, en av sakerna som gör att jag önskar att samma teknik funnits när jag var liten.
Efter det har hon mer gått än krupit. Det går långsamt och stappligt, men det går! Synd att jag inte vet hur man laddat upp filmklipp här annars hade ni fått se den. Usch jag måste bli mer teknisk.

Har inte skrivit på en vecka nu och jag ska vara ärlig – det är p.g.a skolan. Jag har som det tydligt framkom i förra inlägget mått pyton över hur jag behandlades i skolan.
Det blev bara värre & värre & jag kände tydligt att de inte respekterade mig som funktionsnedsatt alls. Pratade med Daniel (Mitt personliga ombud = En som hjälper mig med det praktiska som jag inte riktigt klarar av själv såsom söka studiemedel osv) och bestämde att han skulle ringa skolan idag för att boka tid för ett möte där han skulle närvara, I lördags blev jag från ingenstans tokförkyld och sängliggande tills idag då jag reste mig för första gången. Hostar som en tok och låter typ som en mops när jag andas. Ingen skola alltså. Därför blev jag rätt chockad när en person därifrån ringde och berättade att de plötsligt VISST fanns plats för mig i den lilla gruppen p.g.a ett avhopp (som både jag och de redan kände till…) och att jag skulle få böja på ”prov” direkt imorgon. Hen sa också  att ”Nu behöver vi kanske inte ha nått möte med Daniel?” och jag höll med, det behövde vi verkligen inte. Längre. Superbra att jag äntligen får gå där jag som funktionsnedsatt har RÄTT till men bittert att myndigheter ska behöva blandas in för att ens önskemål ska bli uppfyllda. Nått att tänka på. Nu kör jag kväll med alla djuren samlade hos mig i köket. ”Förhoppningsvis” blir det skola imorgon.
Den som lever får se. Trevlig kväll!

Det finns få samtalsämnen som väcker sådana debatter som Förskolan. Ska man låta barnet gå där? Vid vilken ålder mår barnet bäst av att börja?
Tar barnet skada av att skiljas från föräldrarna och istället bli omhändertagna av andra vuxna? Är det normalt att barnet gråter vid lämning eller trivs han eller hon inte på föris? Ska man välja förskola eller dagmamma? osv osv osv i all oändlighet.
Min dotter Charlie är 14 månader gammal. Jag och hennes pappa Jim hade redan från början bestämt vart hon skulle gå på förskola och när hon skulle börja. Eftersom vi båda två var överens om att utbildning är viktigt för ett framtida jobb så ställde vi oss på kö så snart hon blev tillräckligt gammal (6 mån) och fick plats lagom till hennes ettårsdag. Vi påbörjade inskolningen nu i måndags och nästa vecka börjar hon på riktigt. Det blir långa dagar (7:30 – 16:30) eftersom både jag & Jim pluggar heltid på gymnasiet i Borlänge och jag tror att många tycker att vi är hemska som ”utsätter” vår ettåring för så långa dagar då förskolan i mångas ögon inte är en plats för ett så litet barn. Jag ser endast positiva saker med att hon får chansen att gå på föris & tycker det är förbannat tråkigt att vi ska behöva ”förklara” oss varför vi låter henne gå så långa dagar på dagis. Förskolan passar såklart inte alla och för de barn som är lite blyga, osäkra och väldigt försiktiga så finns det säkert andra lösningar.
För oss gör det inte det och även om det gjort det hade vi inte gjort på något annat sätt. Vår dotter är oblyg, framåt och säker. Hon kan lämnas över till vem som helst och hon älskar andra barn. För henne är det inte en obehaglig upplevelse att lämnas på föris utan en plats som hon längtar till och trivs på.
Jag gick på dagis. Jag är social och har lätt för att knyta nya kontakter. Jim gjorde det inte. Han är extremt blyg och har enligt egen beskrivning svårt för att intrigera socialt. Säger inte att det måste finnas något samband men kan hända. Jag tycker iallafall att förskolan är toppen!

Inskolningen har gått jättebra och resterande dagarna i veckan har jag lämnat C på morgonen och hämtat klockan 3. Hon äter bra, sover sin timme och är på gott humör. Omtyckt av de äldre barnen eftersom hon är så ”liten och söt” och charmar alla fröknarna med sin härliga utstrålning. Men hemma har hon blivit ett monster!
Hon får raseriutbrott, är gnällig, skriker och trotsar. Blir helt nollställd ibland. Hon som brukar vara så snäll. Googlat en massa och har kommit fram till slutsatsen att fler föräldrar verkar ha samma problem. Om det finns något samband med inskolning på förskolan är dock oklart så därför är jag lite nyfiken; hur reagerade era barn när de skolades in? Vore ju inte konstigt om det är pga inskolningen som utbrottet uppstått. Hon måste vara helt slut av alla nya intryck på både gott och ont och vem blir inte lite tjurskallig då? Tror väl det ger med sig snart. Nu ska jag avsluta, upp & jobba imorgon. Kram & trevlig kväll! / Nadia

Jag skrev i gårdagens inlägg att jag tänkte slänga upp ett senare om hur det gick för oss på inskolningssamtalet. Eftersom det visade sig bara vara 30 minuters prat och visning av lokalerna (som jag redan känner till med tanke på att jag själv jobbat på förskolan i 1,5 år för tre år sedan) så hoppade jag över det och skriver idag istället när vi var där ”på riktigt”.

Charlie med sin bästis Chima

Förskolan som Charlie ska gå på heter Varggropen och ligger bara ett par meter från vår bostad. Väldigt praktiskt när ingen av oss gillar att gå upp på morgonen eller har körkort. Bara att slänga in ungen innan bussen; snabbt och enkelt om man har ont om tid på morronen!
Jag & Charlie kom till dagiset klockan 9. Hon fick se sig omkring, träffa fröknarna och de andra barnen. Allting gick jättebra och utan att låta för överlägsen haha så hade jag inte väntat mig något annat tack vare att det alltid rört sig mycket folk runt omkring henne. Hon är extremt social och helt oblyg. Pedagogerna kunde lyfta henne direkt och efter en liten stund kröp hon självmant iväg och lekte, d.v.s sög på, en hög med lego på andra sidan rummet. Vi fick lunch där och maten var precis som jag minns den, supergod! Charlie lyckades slå sönder sin första tallrik (porslin till en ettåring utan bordskick?!) och jag fick sopa medan pedagogen som ska skola in Charlie la henne. Det gick också helt utan problem och jag rullade hem kort därefter med en ”bebis” som sov lugn i sin vagn under hela hundpromenaden med Sara och hennes fyrbenta.

Skitnöjd med första dagen på dagis. Kunde verkligen inte blivit bättre. Kan inte förstå dem som tycker att förskolan är en dålig plats för barnen att vara på.
Jag har endast positiva upplevelser därifrån och är övertygad att min dotter kommer få detsamma trots att hon bara är ett. Är ju lite av dödsstraff att skriva in sitt barn på förskolan om den är under två år. Charlie kommer fixa det galant. Taggar redan för imorgon, samma tid, samma plats.
Sköt om er! / Nadia

Kollar igenom lite gamla bilder och dör sötdöden lite innan läggdags.
Hoppas alla ungar kommer att ärva hennes utseende vart hon nu fått det ifrån!

I tisdags fyllde våran lilla Bebis (som nu officiellt inte är en bebis längre) 1 år!
Att det är ett år sedan hon föddes visar bara hur snabbt tiden går. Och det skrämmer mig. Man hinner ju inte blinka förräns en dag är till ända. Ska nog uppfinna ett livselixir. Åtminstone en tidsmaskin. Hur som helst så har vi ingen bebis längre. Och det känns tomt! Men vi kan ju låtsas åtminstone, hon har ju fortfarande samma storlek som en 6 månaders bebis .. Hehe!

Ett år sedan..





 

..och nu

Ett helt år har passerat. Ett år som både innehållit glädje och sorg. Att klara av sitt barns första år är stort och det har inneburit många prövningar.
Till er föräldrar som befinner er mitt i det vill jag säga – Det går över. Det blir bättre. Och det finns en dag då du faktikst kommer vakna upp helt utsövd igen.
Och till er som väntar på ert underverk vill jag säga – Ni har inte en aning om vad ni gett er in på. På både gott & ont!

Grattis på födelsedagen Charlie & grattis till mig & Jim, ingenting blev som den där sköterskan på ungdomsmottagningen förespådde, hon som försökte tvinga oss till en abort. Vi klarade det!