Hur känns det att vara mamma då?
Det är nog den frågan jag får höra mest. Och jag har alltid lika svårt att svara. För det känns ju inget speciellt. Jag är ju fortfarande bara jag, liksom.
Innan jag fick barn så var jag bara Nadia. Och nu när jag fått barn så är jag ju bara Nadia med bebis. Varken mer eller mindre. Det där med att många ändrar sina personligheter totalt bara för att dom får barn tycker jag är löjligt. Jag umgås fortfarande med mina vänner, skrattar åt samma skämt, har samma humor och gör fortfarande exakt samma saker som jag gjorde innan jag fick barn. Enda skillnaden är väl egentligen att jag måste planera lite mer innan jag fick Charlie. Men att det skulle vara så jobbigt motsäger jag mig. Att få barn som ung har inte alls varit så jobbigt som alla sagt att det skulle vara. Olyckskorparna verkar inte få rätt.
Det går riktigt bra för oss, inte sämre än vad det går för någon som är 30+. Åldern på ett papper avgör inte vem man är. Det är livserfarenhet det handlar om. Och det besitter både jag och pappan mer än de flesta i våran ålder. Visst kan det vara bra kämpigt ibland. Som ung är man mer osäker. Vi har inte sett så mycket utav livet.
Då är det guld värt att ha vuxna omkring att vända sig till. Och det har vi haft. Och det har vi fortfarande. Ni vet vilka ni är och hur tacksam jag är. Och finns det någon som känner att de sitter inne med kunskap som de gärna skulle vilja dela med sig av så har jag famnen öppen. Den bästa läraren är den erfarne.
Så kortsagt: Att vara mamma känns precis som vanligt, bortsett från att man nu bär ansvaret för någon annans liv. Det kan låta som något betungande men tro mig; man växer in i rollen. I början ville jag knappt ta i Charlie. Jag ville bara tillbaka till innan hon föddes. Jag hade ingen förlossningsdepression. Men jag hade en känslig personlighet. En känslig personlighet som var osäker och som bestämde sig att visa upp sin allra sämsta och jobbigaste sida när jag var som allra skörast.
Självklart så finns det stunder då jag bara skulle vilja slänga mig framför tåget, lägga ut henne på blocket eller ångrar att jag aldrig gjorde den där aborten.
Jag tror att alla föräldrar känner så emellanåt men att det är väldigt få som pratar om det, just för att det är sådan tabu att inte ”klara” av att ta hand om/älska sitt barn gränslöst varenda sekund. En sådan stund brukar jag om det är möjligt, ta ett break. Gå ut och gå en sväng, ringa en kompis eller lägga mig på soffan. Är jag ensam hemma går jag in i ett annat rum, stänger dörren och andas ett par minuter. Det gör mig inte till en dålig morsa. Inte dig heller, om du skulle göra samma sak. Din bebis dör inte. Men förhoppningsvis kommer den att må lite bättre när du kommer tillbaka och den inser att du inte är lika ilsken, irriterad eller vad det nu kan vara.
Alla förtjänar vi en timeout, med eller utan barn.
Jag har tagit flera timeouter idag. Inte p.g.a. Charlie utan p.g.a. den stora grabben som bestämt sig för att vara mer än jävlig under helgen. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Var glad så länge ungen är ett spädbarn. Då kan den åtminstone inte ta sig någonstans. Inte smälla i dörrar heller. Tog en lång promenad med barnvagnen. Frihet! Och så fick jag besök utav de här två, Johan och Anki. De tog så bra hand om Charlie så nästan jag blev rörd.
Hon verkar ha en dryg kväll idag, Charlie. Höll på exakt likadant igår. Den här gången är det inte magont då ”systemet” fungerar normalt. Funderar på om hon kan vara förkyld? Hur märker man det på ett spädbarn? Hon ska äta men skriker bara och spottar ut flaskan. Och det är inte magen. Sedan tycker jag att hon låter lite täppt. Så om någon har något tips så tar jag tacksamt emot det. Tycker ju synd om henne. Hoppas det går över snart och att hon somnar..
Nu ska jag fortsätta med disken. Ha en trevlig kväll!/Nadia
Helt klart är det i princip samma sak som innan man fick barn men helt ärligt tycker jag det är skönt att få vara bara Mahlin utan att få höra mamma mamma mamma mamma 30 tusen gånger på en halvtimme. ’Mamma, lillasyster tar mina grejer… Mamma hon rycker mig i håret” osv. Bara att åka iväg 1 timme och handla är guld värt! Och nej man är varken sämre eller bättre mamma för att man är ung jämfört med om man hade varit 30+! Alla har en första gång och det är med den man lär sig. Jag va 18 när jag fick stora tjejen. 24 när jag fick min andra och nu är jag 25!
Hej
Jag tänker faktiskt ge dig ett råd, trots att du verkar vara en klok och insiktsfull mamma. Jag fick barn när jag var femton år, fyllde sexton samma år, Det var många som förfasade sig ”hur ska det här gå?”, ”det här kommer aldrig att gå”, ”ojojoj, du är ju så ung”, ”varför gjorde du inte abort?” (sista frågan från kuratorn på BB). Jag bestämde mig för att ingen av dem aldrig någonsin skulle få rätt, jag är sexton år och kan uppfostra mitt barn! Hon ska bli perfekt. Jag ska visa dem. Det som hände då, var att INGET skulle bli ”fel”. Min dotter skulle hälsa artigt, tacka för allt, inte skrika och gnälla i offentliga sammanhang, inte svära, inte bära sig illa åt, helt enkelt ”uppföra sig”. Om hon inte levde upp till det, då blev det inte roligt när vi kom hem.
Vad jag vill säga är; skit i alla olyckskorpar, kärlek och tolerans är allt som behövs. Det tror jag att du kan ge i överflöd. Barn är barn, vi formar dem att passa in i vårt samhälle, det finns inget som säger att det är ”rätt” sätt att vara, det bara underlättar livet i det samhälle vi lever i.
Jag hade gjort helt annorlunda idag, när jag inte behöver leva upp till något på grund av att jag är ung. Man är per definition inte en bättre mamma på grund av ålder.
Vill bara tillägga att min dotter och jag har en väldigt bra och nära relation idag. Hon är en stark och åsiktsfull person, det är bra. Jag läser din blogg på grund av att du förklarar ditt sätt att vara så bra, känner igen så mycket i dotters son, hur han är, det hjälper mig att förstå honom.
Önskar dig och din familj all lycka!