Att inte älska sitt barn

Verkar som det blir en krånglig kväll. Charlie envisas och vill verkligen inte sova. Skönt att man är utvilad efter i natt ( då sov hon HELA natten, från kl 21-08:00. Sköööönt. Oops, får nog tack & lov ta tillbaka det där med krångel, nu kom Johne in och sa att hon somnat. Hoppas hon fortsätter med det för jag har inte haft tid att göra något jag verkligen vill på flera dagar nu, d.v.s. ringa någon (fast min mobil fungerar knappt så det kanske är den stora anledningen, nu vet ni varför jag inte kan svara på sms), svara på mina mängder av pm jag fått på facebook och kommentarerna här på bloggen (fast ni ska veta att jag läser allt och är så tacksam över att ni bryr er!) eller bara chilla lite vid datorn. Fyllde år i helgen, igår var jag barnvakt på aqua nova till John, hans kompisar och deras småsyskon hela dagen (å va roligt det var!) sedan när vi kom hem på kvällen gjorde John en liten födelsedagspresent åt mig i efterskott, nämligen en tårta. Här kommer lite bilder på det.

Visst är han fin min prins? Och duktig!
Sen idag har det verkligen varit full rulle trots att två utav sakerna jag bokat för dagen blev inställda. Så att nu äntligen få sitta här, landa och ANDAS- Paradiset.
Nu vaknade Charlie igen. Fan, tar än en gång tillbaka vad jag sa. Nåväl, nu får hon vänta. Jag vill åtminstone hinna blogga klart först.
Det är så konstigt för sedan hon föddes har verkligen tiden rusat iväg. Inte för att det varit sådär fantastiskt kul att ha barn, för det har varit riktigt tufft många gånger, utan snarare för att dagarna fylls upp med så många aktiviteter att man knappt hinner med. Jag vet att innan hon föddes så var jag orolig för att jag inte skulle älska henne. 

Jag trodde att det var fel på mig eftersom jag inte kände den där ”kärleken”till magen och livet som fanns där inuti. Jag kände ju ingenting. Sen när hon föddes så kände jag fortfarande ingenting. Och inte dagarna efter det heller. Då blev jag rädd. För tänk om det jag befarat var sant, tänk så skulle jag aldrig älska mitt barn? För jag upplevde inte alls första tiden med barnet, första ögonblicket då jag såg henne, som så många andra beskriver; som ett rosa skimmer av kärlek och lyckorus. Jag tyckte mest att det var jobbigt, en jobbig förändring. Och visst, hon var väl söt som alla sa, men den vackraste ungen på jorden? Nä. Bara en helt vanlig men kanske ovanligt välskapat bebis. Nu har jag blivit lite äldre occh lite klokare. Jag har förstått att det där ”skimret” inte upplevs av särskilt många utan att det snarare är något som sägs för att det är mallen på hur man ”ska” känna. Jag tänker inte leva efter någon mall och jag kan stå för mina ord: Jag älskade inte mitt barn från första stund.
Nu, tre månader senare, kan jag, här & nu, skriva det för första gången, Jag Älskar Min Bebis. Nu gör jag det. Och jag har oroat mig helt i onödan.
Det kommer fortfarande att ta tid innan jag känner den där översvallande lyckan, om jag någonsin kommer att känna den. Men jag är stolt över att kunna våga känna utan att tvingas ljuga för mig själv. Och för att jag var modig nog att låta kärleken ta sin tid. Vågar inte ens tänka på hur det hade gått om jag försökt hålla mig till samma mall som alla andra istället för att ta allt i min takt. Tur att man är så stark. Annars hade den här resan aldrig tagit sin början. Tack för att ni vill följa oss.