Främlingsfientlighet- och kritiken man får ta för att ha ett barn som inte är det

När Charlie fyllde fyra månader började vi höra talas om främlingsfientlighet.
Främlingsfientlighet är ett stadium som bebisen brukar befinna sig i från fyra månader och framåt ettårsdagen. Det tenderar att infinna sig som starkast från åtta månaders ålder och är en naturlig instinkt hos det lilla barnet. Främlingsfientlighet får barnet att ta avstånd och rent av skrämmas av praktiskt taget alla människor bortsett från den egna inre familjen. Från att ha varit framåt och nyfiket blir barnet blygt och inåtvänt. Bebisar som tidigare kunnat hoppa från famn till famn gråter plötsligt hjärtskärande så fort dem ser en annan människa närma sig med utsträckta händer, till och med mormor som tidigare varit nummer ett blir nu en hotande fara som mamma och pappa till varje pris måste skydda barnet ifrån.

I Sverige är främlingsfientlighet så normalt och självklart att det enbart ses som något positivt. Och det ger oss få som har barn som passerar utanför dessa självklara normer sneda blickar. Min dotter fyller nio månader idag. Hon har från början varit ett ovanligt snällt och nöjt barn & har inte krånglat vare sig vid läggning eller tandsprickning. Hon är inte heller ett dugg blyg och har inte – och verkar inte heller komma – till det stadiet då mamma och pappa är hela världen & då hennes övriga släktingar blir bebisätande monster i hennes ögon. Va skönt för er, kanske ni tänker. Och JA- Det är fantastiskt! Det är underbart att ha ett barn som glatt möter omgivningen med ett stort leende, som går att lämna över till mormor & morfar ett par timmar utan att man ska behöva känna dåligt samvete och som gärna tar en pratstund med en utav mammas kompisar medan jag själv får ett par minuter över till att skriva ett blogginlägg eller ta en glass. Det är roligt med ett annorlunda barn och det är skönt att hon verkar fungera så bra socialt ( nu menar jag INTE att det är något fel på era barn som är främlingsfientliga, det är ju en del i deras utveckling och alldeles väldigt normalt så snälla, misstolka mig inte) och att hon verkar hoppa över den här fasen som i mina ögon skulle bli lite jobbig, men det innebär tyvärr problem.
Dessa problem heter Övriga föräldrar.

Föräldrar som gärna lägger sig i och svänger med pekpinnar över vår lilla dotters huvud. Som om det inte vore nog med detta eviga prat om att hon är liten till växten så ska hon och vi nu dessutom få utstå kritik för hennes socialitet. Vi har både fått höra att hon med största sannolikhet är Autistisk eftersom hon är så öppen mot andra än oss när hon egentligen befinner sig i en fas då hon borde ta avstånd och att hon därför som vuxen kommer få grava sociala svårigheter.
Vi har fått höra att vår och Charlies anknytning är så rubbad, att det är därför hon söker kontakt hos andra människor. Att det är p.g.a. dålig anknytning som hon svarar med ett lyckligt joller när någon utomstående tilltalar henne istället för att börja gråta hjärtskärande. Att jag och Jim som föräldrar misslyckats totalt med att ge vårat barn så pass mycket trygghet så att hon aldrig vill söka annan socialkontakt och att Charlie inte känner något band till oss föräldrar.

Jag vill bara uppmana, kanske till och med be ni som sitter inne eller kastar ut dessa, som ni säger, ”uppgifter” att sluta.
Vi är föräldrar som ni andra varken sämre eller bättre. Men jag kan garantera er att vår dotters sociala förmåga INTE beror på en dålig anknytning till oss. Det fick våran älskade Barnsköterska på bvc göra klart för oss vid vårt förra besök då vi ledsna och förtvivlade frågade henne om det stämde, det vi hört. Charlie är helt enkelt en ovanlig individ. Hon är inte misskött, bara glad. Hon är inte autistisk, bara nyfiken. Låt henne få fortsätta vara det. Tänk på vad ni säger och framförallt; hur ni säger det.

Snälla, respektera mig.