Månadsvis arkiv: oktober 2015

Jag vet inte vad jag ska skriva eller varför jag ska göra det.
Har egentligen inget särskilt att skriva om. Men känslorna i kroppen och tankarna i huvudet tar över handen och styr mina fingrar över tangenterna.
De gäller att bara hänga med och låta sig styras.
Jag mår inte dåligt men tänker alldeles för mycket. Har väl helt enkelt för mycket fritid nu när jag för en gångs skull är ensam antar jag,
Mina föräldrar har åkt bort till Malta tio dagar så jag ska ta hand om huset under tiden. Tanken är väl att jag ska vara hemma på dagarna (tänk att jag äntligen lärt mig att lägenheten är hemma) och här på kvällarna/nätterna. John och Charlie var här med mig igår och imorgon kommer Jim. Men inatt är jag ensam.
Förut njöt jag av den självvalda ensamheten. Nu hade jag väldigt svårt att lämna de mina och bara gå. John ska ha lan med kompisar som sover över. Underbara ungar allihopa. Jag är så glad över att jag får rå om dem lite ibland. Och har om möjligt blivit ännu säkrare på min framtid; jag ska jobba med tonåringar/äldre barn som har det svårt! Igår fick jag följa med som ”barnvakt” till aqua nova igen; och fan va kul det var! Jag kommer nog, som de säger, aldrig växa upp. Underbart, det låter ju skittråkigt!

Charlie har börjat ställa sig upp mot ALLT nu. Jag tror hon går innan hon når sin ettårsdag, möjligen strax efter. Det är ju en liten ettåring i miniatyr vi har snart.
Blir nästan sugen på en till bebis…. Men nu ska jag hålla fan på mig & nöja mig med dem jag har istället. Var förbi skolan idag så nu är inskrivningen klar.
La till skrivprofil i mitt val så hoppas jag kommer in på det. Då kan jag äntligen få den hjälp jag behöver för att genomföra en bok.
Har dock funderat på att säka in till Fornby istället. Jim ska börja där och dessutom är Brunnsvik verkligen inget roligt ställe att gå på.

Nu måste jag ladda datan lite. Sen blir det (kanske) lite sims.. och sängen.
Trevligt höstlov till er som har det; var rädda om varandra <3

Jag är så trött så att jag ser dubbelt.
John blev dålig igår kväll och kräktes. Jag tänkte ”Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej inte magsjuka på ett lov, IGEN” och torkade upp det med bister min.
Han sov sen hela natten och skulle gå till skolan. Vid frukostbordet börjar han spy igen så det var bara att ringa och sjukanmäla. För vad vet jag inte riktigt, känns inte alls som magsjuka. Ingen feber, inte lös i magen och han kräks bara när han äter men framförallt när han dricker. Undrar om det kan vara matförgiftning? Han kan ju fått i sig något dåligt i går kväll som fortfarande håller i sig. Lite surt att han missade skolan idag då han ÄNTLIGEN skulle få påbörja utredningen för ADD. Men som jag sa till Jim i morse; inte ens jag är så elak att jag skickar ungen till skolan om han spyr. Just nu sover han & jag sitter i köket med Charlie som kladdar mandarin, nya favoritfrukten.
Önskar att jag kunde ta en bild på henne, för hon ser jävligt rolig ut, men som ni vet så har jag ju ingen mobil längre……….

Vi skulle egentligen träffat två kompisar (en varsin) nu på morgonen men det blev inställt p.g.a stackars lillskrutten.
Hoppas att vi kan boka in en annan dag snart, för jag hade verkligen sett framemot att träffa Sofia och hennes dotter! De bor ju i Falun så tillfälle erbjuds inte så ofta.
Vad bjuder dagen på för er kära läsare? Själv har jag inte en susning. Om Johne blir bättre kanske Rebecca kommer upp hit till mig. Annars händer det nog inte så mycket.
Ska väl försöka hålla mig vaken antar jag… det finns inget jag avskyr värre än att inte få sova ordentligt!
Puss, N
Bjuder er på en bild av mina hjärtan. Måste skryta lite också, de minsta har inte varit sjuk en enda gång under sitt snart elvaåriga liv!

Jag skojar inte. Har ni inte funderat över varför jag inte bloggat på så länge?!
Jag har varit UTOM MIG AV SORG. Min älskade, underbara mobiltelefon har lämnat mig i stor sorg och saknad. 1,5 år blev han sen drabbades han av svullet batteri och dog en långsam och plågsam död. Så nu är jag ensam. Jag som är så beroende av min telefon!!!!!

Har fått låna en av Jim men den funkar bara om man har i laddaren och knappt ens då. Inget internet, går inte att lägga på om man ringer någon, kan endast ta emot två sms sen är minnet fullt.. Ingen dröm telefon direkt va? Men den funkar. Om jag måste ha tag i någon i ett nödfall, iallafall om laddaren sitter i. Beställt ett nytt batteri men det kommer inte förrns i mitten på November. Om det bara är batteriet som är felet återstår att se. Jag ska iallafall önska mig en ny bästis i Julklapp. Vad det blir ännu har jag inte bestämt mig för ännu. Jag var liksom inte BEREDD på att jag skulle behöva önska en så snart!!!! Lutar i nuläget mest mot en s6.

Så om ni undrar varför det varit så glest med blogginlägg har ni svaret nu. Med tanke på att jag skriver 95% av inläggen från mobilen så känns det här ganska hopplöst nu.
Men jag ska kämpa! Och jo, jag ska skriva ett inlägg om vårt mvc besök i fredags så ni får reda på hur det gick. Men först ska jag väcka terroristen, schasa ut grabbarna på springtur i skogen (haha!) och åka till stallet. Hoppas ni får en fin dag! Tänk på mig………………..

Kom av en händelse in på min gamla blogg (Usch! Skäms så mycket över hur dåligt jag skrev så kommer inte posta den här, fy!) och slogs av tanken
hur mogen jag blivit på bara tre år. För tre år sedan var jag nitton men betedde mig som fjorton. Festa, hänga på ungdomens hus och göra Säter ”Osäkert” verkade vara min passion.
Tvättade jag ens mina egna kläder?! Antagligen inte. Tänk om jag blivit gravid då istället? Hemska tanke. Hur sjutton hade det gått?

Allting har gått så bra med Charlie, mycket, mycket bättre än förväntat. Visst hon ÄR ovanligt snäll och lätt att ha & göra med; har alltid sovit hela nätter och skinit som en sol hela dagarna. Men att ha barn är ett stort ansvar hur snälla dem än är och man måste växa upp på ett sätt, det måste man bara. Från och med att du får ditt barn på bröstet så är det inte du som ska komma i första hand. Från och med den dagen du väljer att fullfölja en graviditet så kommer livet aldrig mer att bli sig likt på både gott och ont.

Jag vet att jag sagt det flera gånger förut men väljer ändå att säga det igen; jag är oerhört tacksam för att jag fick äran att börja ta hand om John.
Det är han som lärde mig ta och visa ansvar för en annan individ. Trots att han bara var elva år då så har han lärt mig mer om livet än alla andra tillsammans.
Det var han som fick mig att inse att vi lever här och nu & att vi måste ta tillvara på det vi har och på varandra. Han fick mig att kämpa för att bli den förebild som jag ville vara och jag tror att jag vågar säga att jag lyckats. Jag vill lära andra ungdomar om livet och låta dem visa mig sitt liv och låta mig lära av deras erfarenheter. Jag är redo för att möta framtiden!

Att allting skulle ta slut bara för att man får barn är en klyscha. Livets mening för mig är ju barn. Vill jag resa kan jag göra det ändå (det är i skrivande stund redan på gång och jag längtar massor) och när det gäller studier finns det ingenting som skulle kunna få mig mer motiverad än mina barn. Jag vill ju inget hellre än att dem ska ha det bra. Okej, som ung förälder kanske vi inte alltid kan köpa det dyraste av allt och det blir mycket kläder på loppis, det blir det.
Men vad gör det? Jag tror att det enda ett barn egentligen behöver är mat, tak över huvudet och en massa kärlek och respekt. Och det, det är någonting som vi unga föräldrar är extra bra på att ge. Vi vet ju hur viktigt det är!
Något som betytt väldigt mycket för mig som nybliven förälder är dessa ledstjärnor; d.v.s äldre erfarna föräldrar som kunnat sträcka ut en hjälpande hand istället för att döma. Jag skulle aldrig trots min stora entusiasm klarat det hälften så bra utan er. Ni har hjälpt mig att växa som person ni också och tillsammans med mina barn så växer jag varje dag. Jag ser hur Charlie gör framsteg och blir mer & mer lik en människa för varje dag som går, och det är så spännande!

Det jag skulle vilja säga till er som får höra att det inte kommer att gå – Hitta avstängningsknappen och TRYCK. Ni kommer bli världens bästa föräldrar!