Det finns få samtalsämnen som väcker sådana debatter som Förskolan. Ska man låta barnet gå där? Vid vilken ålder mår barnet bäst av att börja?
Tar barnet skada av att skiljas från föräldrarna och istället bli omhändertagna av andra vuxna? Är det normalt att barnet gråter vid lämning eller trivs han eller hon inte på föris? Ska man välja förskola eller dagmamma? osv osv osv i all oändlighet.
Min dotter Charlie är 14 månader gammal. Jag och hennes pappa Jim hade redan från början bestämt vart hon skulle gå på förskola och när hon skulle börja. Eftersom vi båda två var överens om att utbildning är viktigt för ett framtida jobb så ställde vi oss på kö så snart hon blev tillräckligt gammal (6 mån) och fick plats lagom till hennes ettårsdag. Vi påbörjade inskolningen nu i måndags och nästa vecka börjar hon på riktigt. Det blir långa dagar (7:30 – 16:30) eftersom både jag & Jim pluggar heltid på gymnasiet i Borlänge och jag tror att många tycker att vi är hemska som ”utsätter” vår ettåring för så långa dagar då förskolan i mångas ögon inte är en plats för ett så litet barn. Jag ser endast positiva saker med att hon får chansen att gå på föris & tycker det är förbannat tråkigt att vi ska behöva ”förklara” oss varför vi låter henne gå så långa dagar på dagis. Förskolan passar såklart inte alla och för de barn som är lite blyga, osäkra och väldigt försiktiga så finns det säkert andra lösningar.
För oss gör det inte det och även om det gjort det hade vi inte gjort på något annat sätt. Vår dotter är oblyg, framåt och säker. Hon kan lämnas över till vem som helst och hon älskar andra barn. För henne är det inte en obehaglig upplevelse att lämnas på föris utan en plats som hon längtar till och trivs på.
Jag gick på dagis. Jag är social och har lätt för att knyta nya kontakter. Jim gjorde det inte. Han är extremt blyg och har enligt egen beskrivning svårt för att intrigera socialt. Säger inte att det måste finnas något samband men kan hända. Jag tycker iallafall att förskolan är toppen!
Inskolningen har gått jättebra och resterande dagarna i veckan har jag lämnat C på morgonen och hämtat klockan 3. Hon äter bra, sover sin timme och är på gott humör. Omtyckt av de äldre barnen eftersom hon är så ”liten och söt” och charmar alla fröknarna med sin härliga utstrålning. Men hemma har hon blivit ett monster!
Hon får raseriutbrott, är gnällig, skriker och trotsar. Blir helt nollställd ibland. Hon som brukar vara så snäll. Googlat en massa och har kommit fram till slutsatsen att fler föräldrar verkar ha samma problem. Om det finns något samband med inskolning på förskolan är dock oklart så därför är jag lite nyfiken; hur reagerade era barn när de skolades in? Vore ju inte konstigt om det är pga inskolningen som utbrottet uppstått. Hon måste vara helt slut av alla nya intryck på både gott och ont och vem blir inte lite tjurskallig då? Tror väl det ger med sig snart. Nu ska jag avsluta, upp & jobba imorgon. Kram & trevlig kväll! / Nadia