Månadsvis arkiv: februari 2017

Varför ska alla dagar som börjar så bra sluta i katastrof? Har nog aldrig haft så kul i skolan som jag hade idag (åtminstone inte många gånger), och det var väl när vi satt där & garvade som bäst, jag & tre killkompisar i klassen, som världen ändrade skepnad och gick från vitt till svart. Fick ett oerhört tråkigt samtal – en väns mamma hade hastigt gått bort- en kvinna som jag yst respekt för, eftersom hon hade ett otroligt fint hjärta. En kvinna som ställt upp mycket för en utav mina bästa vänner & därmed visat sin ödmjukhet; en kvinna som prisat och hedrat min text om adhd, som skrev till mig att det är bra att våga  vara annorlunda. Nu finns inte den här kvinnan mig och jag känner, även om vi inte kände varandra bättre än vänner på facebook oftast gör, en stor sorg för henne och hennes nära & kära, däribland min vän som idag miste sin mamma alldeles för ung. Döden är så definitiv. Så länge den håller sig borta så invaggas vi i någon falsk trygghet, ”detta händer bara andra, inte mig”, sedan sätts vi i svår chock när den plötsligt står alldeles nära & flåsar oss i nacken.

Som om detta inte vore nog fick jag beskedet att en i min familj har drabbats av bröstcancer för tredje gången nu. Jag känner mig orolig trots att prognosen är god (över 80 % överlever bröstcancer) men det är dem där återstående 20 % som oroar mig. Jag hoppas och ber att det ska vägen även den här gången & att cancern besegras en gång för alla. Jag säger det ofta, och jag säger det igen; FUCK CANCER.

Ta hand om alla era, det kan vara den sista dagen ni kan göra det på.
Nadia

Än en gång är det söndag, än en gång har helgen svischat förbi. Däremot har den känts ovanligt lång den här gången. Antagligen för att jag för en gångs skull kastat bort alla måsten (nästan alla iallafall) och bara gjort sånt som jag velat göra. Det var väldigt nyttigt för mig att ta det lugnt – min kreativitet som varit spårlöst försvunnen så länge börjar komma tillbaka igen; typ det bästa som kunde hända mig. Jag har redan skrivit två kapitel på min fanfiction & spånar lite på min bok som jag vill skriva i sommar. Potatisen puttrar på spisen (slänger ihop lite kokt potatis och rökt strimlad skinka, njammy) och jag chillar till lite musik. Djuren har lagt sig för att sova och det råder ett sånt där härligt lugn över hela lägenheten. John har kommit tillbaka från Emil där han spenderat hela helgen. Det känns skönt att ha honom hemma igen. Nu slipper jag höra Charlie tjata om ”Johnen”, var femte minut. Känner konstigt nog inte särskilt mycket skolångest för imorgon som jag brukar göra. Jag vill tro att det beror på min fina klass & andra kompisar i parallellklassen som jag ska festa hos nästa lördag. Om det är något jag verkligen älskar så är det att träffa nya människor. Att få ta del av nya spännande berättelser & livsöden och knyta nya bekantskaper är lika mycket meningen med livet som att skriva. Gud vad jag längtar tills den dagen jag blir en känd författare & får chansen att betala tillbaka allt som andra givit mig. Jag längtar…

Bjussar på lite bilder som gör mig riktigt, riktigt glad en söndag. Det är från när jag & ett par utav mina klasskompisar var och käkade lunch på Ginthai i Borlänge. Har man aldrig känt sig välkommen i en klass, så är det en stor grej. Det känns underbart <3

Med kärlek,
Nadia

Helg, äntligen helg! Veckan har varit stretig och jag har fortfarande det tråkiga läkarbesöket snurrande i huvudet. Tack vare ert fina stöd känns det mycket bättre nu, även om de fortfarande känns jäkligt tråkigt. Har lite småångest över att jag inte varit kreativ på sålänge. Inga fanfictions kapitel, inga böcker, knappt nått inlägg på bloggen, inga filmer… ingenting! Katastrof för en kreativ människa men tyvärr så sätter adhdn ens begränsingar, och tiden gör väl sitt också. Det känns verkligen som om skolan suger all must ur mig ´& jag räknar verkligen dagarna framtill lovet. Jag är ändå väldigt glad & tacksam över att jag after all har en så oerhört fin och mysig klass. Jag känner mig aldrig utanför och har alltid någon att krama om iffall jag behöver fylla på det förådet någon stressig morgon <3 Kan verkligen varmt rekommendera folkhögskolor som ett alternativ istället för gymnasiet. Enda fördelen som jag faktiskt ser med gymnasium är att man (om man klarar av tempot och stressen vill säga) blir färdig tidigare med sin utbildning, vad nu det spelar för roll egentligen. Det finns ju iallafall inga jobb!

Funderar på att gå någon kurs i sommar. Typ utbildningskurs för medium, någon skrivkurs eller nått annat som jag brinner för. Den här sommaren ska bli tio gånger bättre än den förra – ett motto jag kör med varje år! Helgen ska bli lugn för oss. Efter flera stressiga helgen och en jobbig vecka är det vad som behövs. Ikväll/natt är vi dessutom helt barnfria så det ska vi utnyttja ordentligt. John är hos en kompis i Avesta hela helgen och Charlie sover hemma hos mormor & morfar.  Vi har hittills inte gjort så mycket. Jim har spelat & jag ätit godis och sorterat lite kläder. Men snart blir det käk, film & mys! Vad glad jag är att jag fortfarande efter fem år får vara tillsammans med denna fantastiska kille <3 Lycka!

                                        En bild på oss från 2012, samma dag som vi blev tillsammans..

och så en bild nu 2017, tagen för ett par minuter sedan!

Med kärlek & trevlig helg,
Nadia.

Igår var jag på psykiatrin i gylle. Jag hade väntat ungefär ett år på att få en tid dit ut så när kallelsen  susade in genom brevinkastet trodde jag knappt att det var sant. Psykiatrin är känd för sina läskigt långa väntetider, vilket egentligen är bisarrt med tanke på hur många människor som är helt beroende av deras hjälp.  Jag skulle äntligen få påbörja en ny medicinsk utredning som jag väntat på så länge. För er som inte vet det så kan jag berätta att jag alltså inte tar någon medicin i nuläget för min adhd, och aldrig gjort. Senaste gången jag provade medicin var för fem år sedan. Då fick jag strattera som tyvärr inte fungerade på mig. P.g.a mitt hjärtfel får jag nämligen inte ta någon medicin som höjer blodtrycket och det försvårar ju behandlingen en hel del eftersom typ alla starka adhd mediciner är blodtryckshöjande. Men naiv som jag är hoppades jag på att något skulle ha förändras under dem här åren och därför krävde jag en ny utredning.

Läkaren var en kvart sen och jag kan väl inte direkt säga att vi klickade. Att ha en sådan människokännedom som jag har är bra men ibland gör det saker lite krångligare än vad de egentligen behöver  vara. Hon verkade inte vilja ha mig där överhuvudtaget och skyndade på trots att det varit hon som var sen. Det tog ytterligare en bra stund för henne att till sist finna mina journaler i datan & vad hon sysslade med sen vet jag inte riktigt. Diskuterade mest mitt hjärtfel och vilken ”svag” diagnos han som utredde mig för adhd hade gett mig när jag var 15. Jag fick för första gången läsa den själv och kunde inte riktigt se var den skulle vara svag, men nickade bara glatt. Hon upprepade också flera gånger att det ”var något annat problem med mig”, & det lät nästan som hon inte trodde på min adhd diagnos. Hon envisades också med att påstå att alla mina ”symptom”, lika väl kunde bero på mitt hjärtfel (Marfans syndrom) och att det var samma sak som adhd. Plötsligt säger läkaren till mig med sin allvarliga röst:”Ja jag kommer inte göra någon medicinsk utredning på dig idag. Du kommer däremot att få fem kallelser. ” Jag frågar vart och då svarar hon:”För hjärnrögnten.” Förstår ni känslan som sköljer över en, typ totalt chock? ”Jaha, varför det?” sa jag paralyserat. ”För att kolla så att du inte har någon missbildning där, avvikelse eller något annat.” Sedan ringde hon flera samtal och ordnade så att jag ska röntga hjärnan, mäta radiovågor, eeg (kontroll av epilepsi,som om inte det borde upptäckts tidigare!) , osv. Kvar satt jag och fattade nada. Jag brukar aldrig ha problem med vården, har hänt i något enstaka fall, men den här gången blev jag helt mållös. Hur kan den här personen, som träffat mig i en halvtimme avgöra att jag ”troligen har något mer”, ”har en IQ på 65 (Ja, detta SA hon till mig), och att alla mina symptom berodde på ett ovanligt hjärtfel? Jag tappade bort mig själv fullständigt och har mått ganska kast sedan dess. Vem är jag då? Hon som skrev en text om adhd som alla kände igen sig i, som inte ens själv har det?

Ja nu VET ju jag att jag har min diagnos (som märkligt nog blivit en del av MIG), och att det tyvärr finns människor som vill förklara allt med logik och som hävdar att adhd är ett påhitt; men ändå. Att bli kallad lågbegåvad (givetvis inte rakt ut men jag kan läsa mellan raderna, ”IQ på 65”, får en att totalt tappa fotfästet. Försökte verkligen intala mig att hon ringde dem här samtalen för att de ville säkerhetsställa att det inte finns några andra avvikelser i min hjärna som skulle kunna vara farlig för framtida medicinering men det är svårt att ljuga för sig själv. Jag klandrar inte läkaren men jag tycker att det är väldigt oproffsigt att inte lyssna på sin patient, inte ta hänsyn utan istället bilda sig en helt egen uppfattning.

Jag berättade för henne att jag knappt kan sätta upp mitt eget hår, inte få i batterier i en dosa utan stort trixande, knyta snygga rosetter osv. Detta beror på min ”diagnos” damp, som innebär att jag har en del koordinationssvårigheter,  och inte på låg intelligens. Men sure, jag kommer gå på de här hjärnröngterna och jag kommer att stå med ryggen rakt; för mina systrar och bröder där ute med adhd. Vi är inte lågbegåvade, vi har bara ett annorlunda sätt att tänka.

Behövde få skriva av mig min frustration lite. Jag känner mig så off så det är idiotiskt. Blir väl bättre men som sagt; vi med adhd är duktiga på att överdriva och förstora upp saker och ting. Om det nu går att förstora upp att någon som inte ens känner dig hävdar att du har ett IQ som ligger en rejäl bit under särskolenivå.

Med kärlek och lite aggression,
Nadia