En vecka har snart gått sedan du lämnade jorden.
Din resa gick alldeles för tidigt. Det är fortfarande svårt att förstå.
Jag har förlorat flera, men aldrig någon nära vän som dig.
Det är märkligt med vänskap. Vi träffades inte på flera år. Ändå så var det så naturligt varje gång vi pratade.
Idag har jag varit så arg. Arg hela vägen till skolan. Arg i skolan och arg efter. Det händer för mycket på en gång.
Jag hinner inte sortera allt. Jag hatar livet och vad det gjorde mot Dig. Du hade så mycket kvar att leva för.
”Gud tar de bästa först”, är ingen tröst för alla som älskade dig.
Varför fick du inte finnas kvar när andra som mördar, plågar och förstör får göra det?
Vad är meningen med det?
Livet är ett enda lotteri. Du drog nitlotten. Det gjorde också din familj och vi andra som älskade dig.
Din begravning närmar sig och snart är det dags att åka till Småland för första gången på flera år.
Jag är glad, spänd, nervös och livrädd. Sist vi alla sågs var vi tonåringar. Nu är vi vuxna. Hur ska det kännas?
Sist jag åkte fanns du där. Nu är du borta.
Jag vill vara glad och positiv men det är svårt när det händer så mycket runt omkring.
Jag känner mig så ensam. Flera vänner har slutat höra av sig, nu när jag behöver dem som mest.
Jag är osäker på om jag duger, om jag har rätt att vara den jag är. Är jag fel? Är jag rätt?
Behöver jag ändra mig för att folk ska respektera mig? Tankarna snurrar i mitt huvud.
Jag är orolig över att missa mycket i skolan när jag åker. Men jag kommer krascha om jag inte åker.
Så jag åker. Åker och hoppas att mitt beslut ska bli förstått.
Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade
Kommentarer är stängda.