Idag har jag och Charlie varit på bvc.
Allting såg väldigt fint ut, precis som vanligt. Hon är idag tio veckor gammal, 53 cm och 3800 g. Fortfarande mindre än genomsnittet men följer sin egen kurva fint.
Tänkte dela med mig utav två saker nu när vi ändå pratar om Charlie. Vi tar den tråkiga, rent utsagt korkade, saken först. Att folk ska kommentera hennes storlek hela tiden börjar gå mig lite för mycket på nerverna. Inte ni som gör det på ett snällt sätt (precis som jag själv här ovan) utan ni som tror sig veta allting om bebisar och deras utveckling. Ni tror er veta så bra att ni tar er friheten att påstå att vi inte matar henne ordentligt, att det skulle vara därför som hon inte är så stor. Jävla dumheter! Hon äter precis den mängd som hennes kropp behöver och hon kommer att komma ikapp era ungar till sist också. Hon föddes liten, självklart är hon då mindre än era fem kilos jättar. Herregud, det är väl ändå inte storleken som är avgörande? Himla trött på Sverige och dess utseendefixering. Usch säger jag bara!
Den roliga saken är att vi fick massor utav beröm av Vivvi (barnskötaren) ute på vårdcentralen. Charlie låg och skrattade på skötbordet och Vivvi rynkade pannan, skakade på huvudet och utbrast: Hur kan man få en så nöjd bebis? Hon är alltid glad och förnöjsam, till och med när hon är här. Jag tittade lite förvånat på henne och frågade: Brukar dem inte vara det? vartefter Vivvi skakade på häftigt på huvudet och sa: Långt ifrån! Ni ska vara glada över att ni har fått ett sådant nöjt barn, De hör inte till vanligheterna när de är såhär små.”
Det var ju kul att höra! Hoppas de håller i sig när hon kommer i Johns ålder också.. Jag vet ju vilken solstråle han är 😉
Nöjd och glad- än så länge!
Skulle egentligen träffat en vän och hennes dotter idag (vilken lycka att träffa andra som har barn, lär gärna känna fler då mina nuvarande vänner inte är så pigga på att bli gravida) men eftersom vi inte hört av dem så antar jag att de fått förhinder. Så nu sitter jag här ensam i köket & väntar på att timmarna ska gå så jag får åka och rida för andra gången på miljoner månader; lycka! Då vet man att man lever. Är skapligt nervös för de som komma skall imorgon men försöker att inte tänka på det. Ni känner mig så då vet ni säkert redan att det inte går så bra. Kan tyvärr inte dela med mig vad det handlar om då de inte handlar om mig utan om en i familjen, men jag hoppas att ni håller tummarna ändå för att de ska gå bra. Själv längtar jag mest bort till en ensam natt i föräldrarnas hus igen. Synd att man inte kan få allt här i livet..